PYTHAGORAS SAMLADE VERK

 

 Pythagoras namn har satt skräck i många skolbarn runt om i världen i över tusen år , men den man som står bakom otaliga vetenskapliga rön och dessutom kommentarer om vikten av hårt arbete har  inte efterlämnat något skriftligt arbete. Han var den förste som kallade sig filosof ("En som hyser kärlek till lärdom och vetenskap") och en av få så inflytelserika personer vars samlade verk har helt försvunnit.

Pythagoras föddes på den grekiska ön Samos ungefär 570 f.Kr. och dog cirka 75 år senare i Metapontion, en stad i Magna Graecia i södra Italien. Nu för tiden är han mest känd som mannen bakom den berömda Pythagoras sats om rätvinkliga trianglar. Men han bidrog med långt mycket mer än denna regel för geometri. Som ung var han en orädd resenär och han gjorde omfattande arbeten inom matematik, politik, musik, astronomi, medicin och filosofi. Han slog sig ner i Kroton i Magna Graecia cirka 530 år f.Kr., där han blev en känd mystiker. Hans anhängare kallade sig pythagoréer och företrädde en hemlig, asketisk,  filosofisk riktning som betraktade verkligheten som produkten av matematiska förhållanden. På Pythagoras tid hade dessa idéer stort inflytande, men pythagoréerna angreps ändå av sina motståndare och undertrycktes effektivt i mitten av 400-talet f.Kr.

Pythagoras bestående inflytande kan knappast överskattas. Många forskare anser att Platon var starkt påverkad av Pythagoras läror, och Bertrand Russell sa en gång: "Det är denne man vi har att tacka för den rena matematiken". Ändå finns inte ett enda ord kvar av allt Pythagoras skrev. Hans idéer är endast kända genom andras verk, främst skrifter som tillkom flera hundra år efter hans död. Även en del av de texter som tillskrivits honom under antiken misstänks vara förfalskningar. Pythagoras var verksam under en tid då den muntliga traditionen dominerade och hans läror spreds i första hand från mun till mun. Därför måste vi vända oss till filosofer som Platon 1427-347 f.Kr., Aristoteles, Aristoxenos, Diogenes och Herakleides, samtliga 300-talet f.Kr., liksom senare författare som Iamblichos, död 330 e.Kr., för att förstå hans läror. Numera hävdar en del att många av de idéer som tillskrivits Pythagoras kan ha kommit från andra. I stort har emellertid hans insatser starkt bidragit till mänsklighetens utveckling.

Underlag: "Mysterier ingen kan lösa" av Daniel Smith.

GASTRONOMISKA AKADEMIEN

Gastronomiska Akademien skall värna om och verka för förbättrad matkultur och gastronomins utveckling i Sverige.

Gastronomiska Akademien bildades 6 november 1958 på initiativ av Sten Broman, Fritiof Nilsson Piraten och Tore Wretman. Akademins beskyddare är Carl XVI Gustaf, som efterträdde prins Bertil som innehade den ställningen vid starten.

Medlemmar, 17 till antalet, väljs på livstid, och erhåller en numrerad tallrik, 1 till 17. Vid 75 års ålder erbjuds så kallat Senior Nobilis. De som väljer detta kan delta i alla möten, två per år, eller avgå.

Från 1983 deltar både kvinnor och män på lika villkor. 

Akademins symbol och ikon är Sankt Martin av Tours. Hans minne firas med gåsmiddag den 10 november årligen. Enligt sägnen ville Martin av Yours under inga villkor utnämnas till biskop, varför han före utnämningen gömde sig bland gässen på gården men avslöjades naturligtvis av deras kacklande och valdes till biskop.

Författare till nedanstående rader om mat, Alf Henrikson, ersatte Fritiof Nilson Piraten och fick tallrik nummer 1, kungen hade tidigare fått nummer 17.

OM LIVETS MIDDAGSHÖJD

Somliga njuta av tournedos,

andra sin lax i spenat.

Men de gamla har magen att tänka på,

och barn bryr sig sällan om mat.

DEN KLOKA  KRÅKAN

Människor kan inte smälta

sädeskornen som de är.

För att alltså slippa svälta

får de ta en del besvär:

Först måste de tröska dem.

Sen måste de baka dem.

Jäsningen! Jäsningen! Viket jäkt!

Vi spefåglar uppspisar kornen direkt.

VID SVARTSOPPAN

Kocken i Sparta sa: "Ja,

det är sant  som erforerna sa.

Hungern är bästa kryddan.

Men den smakar inte så bra."

MAMMAS ROTMOS

Lätt glömmer en man sitt modersmål,

om hans öde faller sig så.

Han förgäter ock sina fäders tro och får annat att tänka  på.

Men sin mammas rotmos och ärter och fläsk

dem glömmer han inte ändå.

SALTREFLEXEN 

Många är de som innan de smaka sin mat 

griper ett saltkar och saltar rejält på sin föda.

Kockars förmåga av kryddning och husmödrars möda

tilltror de icke att göra en rätt delikat.

Stekarnas utsökthet, såsernas levande själ

börjar de måltiden med att salta ihjäl.

Underlag: "Stångkorv & Bordeaux" av Alf Henrikson

DROTTNING KRISTINA AV SACHSEN

Den enda drottning med detta namn som är någorlunda känd i vårt land är Gustav II Adolfs dotter, den egensinniga regenten som abdikerade, konverterade och flyttade till Rom. Henne har vi kommit ihåg. Inget ont om denna monark, men vi har haft fler drottningar med samma namn, vilka idag är tämligen bortglömda. Här handlar det om Kristina av Sachsen, Stockholms tappraste individ åren 1501 och 1502. Kristina föddes i Sachsiska Torgau 1461, dotter till kurfurst Ernst, och förmäldes 17 år senare med prins Hans, som blev unionskung i Danmark och Norge. Efter hans framgångsrika invasion 1497 blev hon även drottning av Sverige, kröntes 1499  och erhöll Närke och Värmland som egna domäner.

Men det är inte för detta hon bör ihågkommas. Kristina var i grund och botten en from, kulturellt intresserad och allmänt duglig drottning med pilgrimsresor, konstmecenatskap  och godsadministration på den personliga agendan, men omständigheterna tvingade på henne en helt annan roll än den hon önskade.

Relationen till maken var mycket dålig. Kung Hans inledde en kärleksaffär med en av Kristinas hovdamer, Edle Mickelsdatter, och träffade endast sin drottning när han var illa tvungen med följd att Kristina lärde sig agera, och regera, på egen hand. De erfarenheterna fick hon nytta av.

När de svenska stormännen Sten Sture och Svante Nilsson på sensommaren 1501 gjorde uppror mot unionsmonarkin, valde kung Hans att segla hem till Danmark, men han lämnade kvar Kristina i Stockholm med uppdrag att ensam hålla stånd mot de överlägsna upprorsstyrkorna.

Som högsta befälhavare tog hon  ansvar för Stockholms slotts försvar och för unionens fortbestånd trots att garnisonen och, än  värre, dess proviantförråd lämnade mycket övrigt att önska. Kung Hans lovade att komma med förstärkningar, men i praktiken blev Kristina kvar i det inneslutna slottet på Stadsholmen utan att få hjälp utifrån. Hon härdade ut hela hösten, hela vinter och nästan hela våren. Det psykologiska trycket på henne att kapitulera blev allt större, hungersnöd bröt ut och antalet soldater till drottningens förfogande blev allt färre. Men hon vägrade ge upp.

Till slut gick det inte längre. Inför hotet att alla innanför slottsmurarna, inklusive hon själv, skulle svälta ihjäl valde Kristina i maj 1502 att överlämna slottet till belägrarna.

Endast ett tiotal av hennes soldater stod ännu på benen. De övriga hade antingen dött eller tillfogats så allvarliga skador att de inte längre kunde strida. Ironiskt nog anlände en dansk undsättningsexpedition till skärgården en kort tid senare.

Kristina placerades i fängsligt förvar av de svenska segerherrarna och släpptes inte förrän ett och ett halvt år senare.

Drottning Kristina som  blev änka 1503 och dog 1521, är helt bortglömd i Sverige. Den som idag går omkring i Gamla Stan i Stockholm ser inte en staty, en plakett, inte ett minnesmärke över henne. Hon var drottning i Sverige, befälhavare i Stockholm, försvarare av Stockholms slott, och kämpade mot alla odds i över ett halvår, trots att den make vars intressen hon bevakade hade övergivit henne för en älskarinna och lämnat henne ensam i  en belägrad stad. Varför kämpade hon så länge som det var fysiskt möjligt? Jo, därför att det var hennes plikt. Hon tog sitt ämbete   på djupaste allvar, det ingick i drottningens förpliktelser.

Den som  vill se Kristina får ta sig över Öresundsbron. I Sankt Knuds kirke i Odense finns hon med i Claus Bergs fantastiska skulpturgrupp. Här finns hon -- men inte i Sverige.

Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker.

 

,

 

JULI MÅNAD

 I juli plockar vi smultron, går och badar, bärgar vi hö, tar vi semester, firar vi fruntimmersveckan.

 Men dagarna krymper till 16 timmar i Skåne, till 17 timmar i Svealand, till ungefär tjugoen timmar i Lappland.

                                                            Caesar och Cleopatra

Inte ägnar vi många tankar åt diktatorn Julius Caesar som fick ge namnet  åt månaden juli efter beslut i romerska senaten år 45 f. Kr. Äran var inte alldeles oförtjänt, för Julius Caesar såg till att det blev ordning och reda i almanackan. Med hjälp av astronomen Sosigenes från Alexandria stod han oss till tjänst med den kalender som med obetydliga förändringar gäller än i nästan hela världen. Vi har bara korrigerat den genom att ta bort en skottdag vart hundrade år -- och knappt det.

Han hade annat att ombestyra i Egypten också (se bild). Mera om detta i  annat sammanhang.

Underlag: Ur boken "Om allt möjligt" av Alf Henrikson.