DROTTNING KRISTINA AV SACHSEN

Den enda drottning med detta namn som är någorlunda känd i vårt land är Gustav II Adolfs dotter, den egensinniga regenten som abdikerade, konverterade och flyttade till Rom. Henne har vi kommit ihåg. Inget ont om denna monark, men vi har haft fler drottningar med samma namn, vilka idag är tämligen bortglömda. Här handlar det om Kristina av Sachsen, Stockholms tappraste individ åren 1501 och 1502. Kristina föddes i Sachsiska Torgau 1461, dotter till kurfurst Ernst, och förmäldes 17 år senare med prins Hans, som blev unionskung i Danmark och Norge. Efter hans framgångsrika invasion 1497 blev hon även drottning av Sverige, kröntes 1499  och erhöll Närke och Värmland som egna domäner.

Men det är inte för detta hon bör ihågkommas. Kristina var i grund och botten en from, kulturellt intresserad och allmänt duglig drottning med pilgrimsresor, konstmecenatskap  och godsadministration på den personliga agendan, men omständigheterna tvingade på henne en helt annan roll än den hon önskade.

Relationen till maken var mycket dålig. Kung Hans inledde en kärleksaffär med en av Kristinas hovdamer, Edle Mickelsdatter, och träffade endast sin drottning när han var illa tvungen med följd att Kristina lärde sig agera, och regera, på egen hand. De erfarenheterna fick hon nytta av.

När de svenska stormännen Sten Sture och Svante Nilsson på sensommaren 1501 gjorde uppror mot unionsmonarkin, valde kung Hans att segla hem till Danmark, men han lämnade kvar Kristina i Stockholm med uppdrag att ensam hålla stånd mot de överlägsna upprorsstyrkorna.

Som högsta befälhavare tog hon  ansvar för Stockholms slotts försvar och för unionens fortbestånd trots att garnisonen och, än  värre, dess proviantförråd lämnade mycket övrigt att önska. Kung Hans lovade att komma med förstärkningar, men i praktiken blev Kristina kvar i det inneslutna slottet på Stadsholmen utan att få hjälp utifrån. Hon härdade ut hela hösten, hela vinter och nästan hela våren. Det psykologiska trycket på henne att kapitulera blev allt större, hungersnöd bröt ut och antalet soldater till drottningens förfogande blev allt färre. Men hon vägrade ge upp.

Till slut gick det inte längre. Inför hotet att alla innanför slottsmurarna, inklusive hon själv, skulle svälta ihjäl valde Kristina i maj 1502 att överlämna slottet till belägrarna.

Endast ett tiotal av hennes soldater stod ännu på benen. De övriga hade antingen dött eller tillfogats så allvarliga skador att de inte längre kunde strida. Ironiskt nog anlände en dansk undsättningsexpedition till skärgården en kort tid senare.

Kristina placerades i fängsligt förvar av de svenska segerherrarna och släpptes inte förrän ett och ett halvt år senare.

Drottning Kristina som  blev änka 1503 och dog 1521, är helt bortglömd i Sverige. Den som idag går omkring i Gamla Stan i Stockholm ser inte en staty, en plakett, inte ett minnesmärke över henne. Hon var drottning i Sverige, befälhavare i Stockholm, försvarare av Stockholms slott, och kämpade mot alla odds i över ett halvår, trots att den make vars intressen hon bevakade hade övergivit henne för en älskarinna och lämnat henne ensam i  en belägrad stad. Varför kämpade hon så länge som det var fysiskt möjligt? Jo, därför att det var hennes plikt. Hon tog sitt ämbete   på djupaste allvar, det ingick i drottningens förpliktelser.

Den som  vill se Kristina får ta sig över Öresundsbron. I Sankt Knuds kirke i Odense finns hon med i Claus Bergs fantastiska skulpturgrupp. Här finns hon -- men inte i Sverige.

Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker.

 

,

 

JULI MÅNAD

 I juli plockar vi smultron, går och badar, bärgar vi hö, tar vi semester, firar vi fruntimmersveckan.

 Men dagarna krymper till 16 timmar i Skåne, till 17 timmar i Svealand, till ungefär tjugoen timmar i Lappland.

                                                            Caesar och Cleopatra

Inte ägnar vi många tankar åt diktatorn Julius Caesar som fick ge namnet  åt månaden juli efter beslut i romerska senaten år 45 f. Kr. Äran var inte alldeles oförtjänt, för Julius Caesar såg till att det blev ordning och reda i almanackan. Med hjälp av astronomen Sosigenes från Alexandria stod han oss till tjänst med den kalender som med obetydliga förändringar gäller än i nästan hela världen. Vi har bara korrigerat den genom att ta bort en skottdag vart hundrade år -- och knappt det.

Han hade annat att ombestyra i Egypten också (se bild). Mera om detta i  annat sammanhang.

Underlag: Ur boken "Om allt möjligt" av Alf Henrikson.