JOHN CLEESE TALAR UT

John Cleese trodde att "engelsk" betydde mänsklig

Nostalgi över svunna tider är en av de starkaste politiska drivkrafterna i England idag,

och säkert på många andra håll också.

Den gamla komikern John Cleese väckte uppmärksamhet i förra veckan. På Twitter

bekände han att han för åratal sedan sagt att London inte längre är en engelsk stad.

" Sedan dess har många av mina vänner i utlandet bekräftat min observation, så det

måste finnas en del sanning i detta", skriver 79-åringen.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

När Cleese blev pressad på vad han egentligen menar så slog han fast att det han avskyr

med London i dag är den politiserade och skvallerorienterade högerpressen, fokuset på

pengar, att det är en huvudstad för rysk penningtvätt. På den västindiska ö där han bor

i dag har han funnit det han tycker gått förlorat  i London: lugnet, vänligheten, humorn.

Det han säger kan ju vara sanning. John Cleese hatar säkert inte människorna i London. 

Han kanske bara är något så banalt som en åldrad nostalgiker som känner sorg 

över att de platser han växte upp på har förändrats. Men nu tycks det dock vara så att nos-

talgi över svunna tiders gemenskap är en av de starkaste politiska krafterna i svang,

 inte minst i Storbritannien.


I en radiodokumentär skildrar journalisten James
Bloodworth hur ekonomiska förändringar i landet-
trygga arbeten försvinner och ersätts i bästa fall av
osäkra gigjobb - utlöst en identitetskris. Industri-
ländernas självrespekt och gemenskaper har bytts
ut mot en känsla av förnedring.

Folk vars föräldrar jobbade i gruvor, fabriker och på 
kraftverk sliter nu för småpengar i handeln, i lager och på callcenter. Och när de
institutioner arbetarklassen byggt upp för att organisera och utbilda sig -  fackföre-
ningar, studieförbund - töms på medlemmar har det påverkat det kollektiva med-
vetandet .

"Kolgruvorna var mörka, farliga och smutsiga, men man fick i alla fall så mycket
betalt att man kunde försörja sin familj och köpa ett hus. Gruvägare kunde inte sparka 
dig hur som helst, de kunde inte sänka din lön hur som helst. De nya jobben är utformade
så att solidaritet och samverkan mellan de anställda blir  svårare. Men minnet av hur
det en gång var finns kvar och förstärker känslan av att vi förlorat något viktigt, säger
Bloodworth.

Och den känslan exploateras framgångsrikt av politikens hästskojare.
John Cleese har mig veterligen aldrig jobbat i en gruva,  men kanske kan han förnimma
den känslan. Samma ekonomiska processer som krossat brittiska arbetarstäder har ju
gjort London till en frizon för korrupta oligarker som förväntar sig  att passas upp av
en nyfattig tjänsteklass.
London är inte en oengelsk stad, men den är på väg att bli omänsklig.


Underlag: AB´s ledarsida - Daniel Swedin