ALDRIG MER EN KRÖNING

 Hundratals miljoner människor bevittnade kung Charles TV-sända kröning. Kanske det var den sista stora kröningen i Europa.

Den sista vi hade i Sverige var den 12 maj 1873 då Oscar II och drottning Sophia, mot riksdagens och politikernas vilja, ändå lät kröna sig i Storkyrkan i Stockholm.

Det var ekonomiskt dåliga tider, skördarna slog fel, tusentals svenskar emigrerade till Amerika. Det var svårt att uppbringa den rätta kungliga glädjen och yran, så kungen fick bekosta nästan hela kalaset själv.

Hans son, Gustav V, avskydde pampiga ceremonier och under hans tid var den politiska situationen helt olämplig för en kunglig kröning.

Hans son, Gustaf VI Adolf, var helt främmande för liknande tillställningar, och då Carl XVI Gustaf blev kung var vi, som Olof Palme deklarerade, "bara en namnteckning från republiken". Om inte revolutionen, så var i alla fall republiken mycket nära.

Tråkigt, kan man tycka, för vi har krönt alla våra kungar (utom Albrekt av Mecklenburg) sedan 1210.

 Oftast (13 gånger) kröntes de i Stockholm, annars i Uppsala domkyrka. Men kröningar har också ägt rum i Linköping, Strängnäs, Söderköping, Kalmar  och i, inte endast då, år 1800, särskilt glamorösa staden Norrköping.

Det var dessutom en kall aprildag med snöblandat regn och snålblåst. Det var den allvarlige och sparsamme Gustav IV Adolf som avskydde politikerna och hovet i Stockholm, som ville krönas billigt och snabbt med så lite uppståndelse som möjligt, året var 1800.

                                                    Gustav IV Adolf, avsatt 1809

Han fick nästan som han ville. Men vårstormen slet sönder riksbaneret i riksmarskalken Axel von Fersens nävar, den unga gravida drottningen, Fredrika, fick missfall, kungens häst vägrade gå vid halva vägen och kröningsmiddagen blev ett kaotiskt misslyckande. Kungens valspråk blev "Gud och folket", alla verkade ha övergivit honom. Efter avsättningen 1809 irrade han runt i Europa, kallande sig överste Gustafsson, fram till sin död 1837.

Underlag: Herman Lindqvist

 

VÄRLDENS FARLIGASTE LOPP

 Det är världens äldsta racinglopp på motorcykel. Mytomspunnet - och ansett som det farligaste inom motorsporten med 157 dödsoffer sedan starten. I dagarna inleds den 102:upplagan av Isle of Man TT (Tourist Trophy).

 - Jag rekommenderar ingen att köra det, däremot att åka dit och titta, säger Björn Gunnarsson som i sitt snabbaste lopp höll en snitthastighet på 198 km/tim.

                Björn Gunnarsson har kört 12 lopp. Numera är han mc-polis i Stenungsund.

Mitt i Irländska sjön, fem landmil från både England och Irland, ligger Isle of Man. Till ytan ungefär som Bornholm och till stor del självstyrande.

Under två försommarveckor, 29 maj till 10 juni,  förvandlas den lilla sömniga ön till en festival för motorälskare. Isle of Man TT har avhållits sedan 1907.

Det 6 mil långa loppet körs på vanliga landsvägar, genom städer. De bästa gör det med en topphastighet på över 300 km/tim, men marginalerna för misstag är mycket små. 

- Det är världens längsta och svåraste racingbana. Utmaningen är att den innehåller alla typer av kurvor och hopp. Bitvis är det  dålig vägstandard. Du måste hålla fokus i nästan två timmar, i sex varv och 36 mil, säger den nu 47-årige Gunnarsson.

I sitt snabbaste lopp på en tusenkubiks Kawasaki kom han upp i en snitthastighet på 198,72 km/tim, rekord för en svensk förare i tävlingen. Som bäst kom han 9:a.

Men det finns en dyster baksida. Genom åren har tävlingen skördat 157 förares liv, och ytterligare 109 har dött i ett annat lopp på ön under hösten, Manx Grand Prix, som körs på samma bana, Snaefell Mountain Course.

Förra året avled sex förare under de olika loppen, däribland far och son Roger och Bradley Stockton i sidovagnsklassen.

Björn Gunnarsson fortsätter: - Man måste veta vad man ger sig in i . Det finns inga sandfållor, stenmurarna står där de står och träden är alldeles intill. Men det är också det som ger fartupplevelsen. Det ligger i tävlingens natur. Jag har föreläst om loppet och rekommenderar ingen att köra det. Det krävs extrema förberedelser. Däremot är det ett måste för en mc-entusiast att åka dit och titta.

Arrangörerna gör vad de kan. De besiktigar cyklarna väldigt noga och längs banan finns det 600 flaggvakter som varnar för fara. De flyger in läkare och kirurger under tävlingen.

Under sitt första tävlingsår 2012 var Gunnarsson med om en svår krasch. - En förare framför mig hade kraschat. Hans cykel studsade ut på vägen och jag körde på den. Jag fick bryta loppet och skadade foten illa. Det tog 16 månader innan jag friskförklarades.

Mellan 1949 och 1976 var Isle of Man TT en del av VM-serien. Men sedan världsmästaren Giacomo Agostini efter sin femte raka seger 1972 bojkottade tävlingen för att den var för farlig falnade intresset bland de stora stjärnorna

Sedan har tävlingen fått ett uppsving igen under 2000-talet.

Trots olyckorna fortsätter Isle of Man TT år efter år och publiken och mc-turisterna strömmar till. För ön är tävlingen en betydande inkomstkälla och djupt rotad i folksjälen.

Enligt BBC reste 46 000 åskådare till Isle of Man 2019 för loppet och de spenderade 37 miljoner pund, eller cirka 480 miljoner svenska kronor under vistelsen där.

Underlag: Rickard Persson DN.

JUNI MÅNAD

 Juni uppges ha fått sitt namn efter Juno, överguden Jupiters gemål. Hon var äktenskapets gudinna, därav kommer föreställningen att det är lyckosamt att gifta sig i juni, både vid pingst och vid midsommar. Hon dyrkades högtidligen under namnet Matrona och anropades av mödrar och barnaföderskor även som Juno Moneta, rådgivaren.

I juni är dagen mer än sjutton timmar i Skåne, drygt aderton i Svealand och hela tjugofyra timmar i Lappland. Vid sommarsolståndet 21 juni går solen upp och ner i Lund 4.25 och 2153, i Stockholm 3.34 och 22.05 och i Luleå 1.16 och 2351. I Abisko står solen oavbrutet över horisonten i hela femtio dygn.

DEN KORTA NATTEN

Knappt skymmer natten, knappt har dagen flytt                                                                                         så gryr en annan dag på blanka vatten.                                                                                                        Knappt tystnar gökens rop i sena natten                                                                                                      så stämmer fågelkören upp på nytt.                                                                                                             Då fylls vårt bröst av vemod, och vi klagar                                                                                                att tiden aldrig ger sig någon ro.                                                                                                                  För snabbt försvinner dessa ljusa dagar då detta land är lämpligt att bebo.                                                                                                 

Syrenerna blommar lagom till skolavslutningarna , de första maskrosorna har redan mognat till vita bollar, som snart kommer  att spridas för vinden.  Då häggen blommar ryker enen och braxen leker, rågen går i ax i  södra Sverige och kan i bästa fall ge bröd till Olof-dagen (29 juli). Även haren leker i juni. Sommarlovet är naturligtvis den stora begivenheten för alla skolbarn. För de nyblivna studenterna väntar fortsatta studier eller arbetslivet.

FURAN I FLEN                                                                                                                                            Den stoltaste furan i Flen en                                                                                                                      historia har med syrénen.                                                                                                                             När syrénen har fått                                                                                                                                     av tallen en kott                                                                                                                                            får hon konstiga känslor i grenen.

Sörmlands landskapsblomma, den vita näckrosen,  blommar i Skåne omkring 16 juni, i Sörmland lagom till midsommar. Den viktigaste foderväxten på betesvallen, rödklövern, kommer i juni. Den började odlas i Sverige på 1800-talet. Den kallas ibland väppling och lever kvar i ordet fyrväppling, fyrklöver.

MAJSTÅNGEN

Majstången är än i dag ett måste i många orter och byalag. Manfolket skulle skaffa stång och kvinnorna stå för utstyrsel. Numera hjälps alla åt. Dansen runt stången började på dagen och då skulle barnen vara med, och fortsatte längre fram på natten i någon loge tills det ljusnade igen.           Näcken eller Bäckahästen är under den ljusa midsommarnatten särskilt farlig. Därför skall man akta sig för att bada den natten.

Fint väder blir det om spindlarna genast lagar sina trasiga nät. Väntas regn väntar spindeln med sina reparationsarbeten. Juni är också myrornas månad. I en stack av normalstorlek kan det bo         200 000 till 500 000 individer, i stora stackar upp emot två miljoner. I de stora stackarna lever stora myror med en hona i varje stack. Stora stackar ligger långt isär och invånarna är ofta bittra fiender. I de mindre stackarna kan det finnas upp till 5 000 honor. De stackarna ligger tätt och invånarna är vänner.

EKOXAR

Ekoxen är Sveriges och Europas största skalbagge. Den svärmar vid midsommar och hanarna utkämpar då våldsamma strider om honorna. Ekoxelarver lever i murkna ekstubbar och behöver 4 till 5 år för att färdigutvecklas. Den lever främst av utsipprande eksav. Dessvärre har ekoxen minskat kraftigt i antal under 1900-talet.

Fågellivet under juninatten skulle behöva en egen avhandling i ord och ljud. Den fantastiska och varierande fågelsången kan alla med god hörsel avnjuta.

  

BONDEPRAKTIKAN

Junius - midsommarmånad

Nu vill jag mitt Hö afslå,                                                                                                                               Och rifva detsamma också.                                                                                                                           I denna tid jag litet sofva vill                                                                                                                       Och äta Laktuka  med Ätticka därtill.

Förutom Laktuka med Ätticka bör man dricka friskt källvatten och må man  äta Ruteblad, förty de äro icke skadeliga. Men vakta dig för Ost och Svinefläsk och för allt som stekt är. I Kräftans tecken är godt att bygga i vatten, att föra sig i nya kläder. Vad man gör i begynnelsen blifver obeständigt.

FRAMTIDEN

Förutom Putins krig i Ukraina och alla dess konsekvenser runt om i världen, har vi gott om problem här hemma också. Vi oroar oss för en framtid med AI, men det finns gott om orosmoln av annat slag, till exempel: Den svaga svenska ekonomin och inflationen som har bitit sig fast, den fortsatt höga brottsligheten och de allt yngre våldsverkarna, den otillräckliga arbetskraftinvandringen, tillgången på elkraft och elpriserna, problemen inom skola och sjukvård, tågtrafiken i kris, stoppet i bostadsbyggandet, kommunernas dåliga ekonomi och att den gröna omställningen går för sakta.

Vi kan bara hoppas att det skall dyka upp några ljusglimtar så fort som möjligt så att vi kan korta ner den här långa problemlistan.

Underlag: Årspraktika av Britt - Marie Hallbert, Alf Henrikson, Hasse Alfredsson, Bondepraktikan och Sherwoodskogens äldste.

 

                       

FISKEKRIGET OM SILLEN

 Ett svenskt fiskekrig pågår om sillen. Det är liten mot stor. Öst mot Väst. Nio stora fartyg från västkusten fiskar nästan all den hotade sillen i Östersjön, visar DN:s granskning. Och när branschen samlades till konferens hängde smockan i luften.

När svenskt fiske samlas till konferens på hotell Hasselbacken i Stockholm i oktober 2022 börjar det med tal av kungen och sittande trerätters. Nästa dag blir det handgemäng.

Oavsett om fisken med det latinska namnet "Clupea Harengus" simmar söder om Ölandsbron och kallas sill, eller norr om bron och heter strömming, så är de flesta forskare överens om att den är hotad.  Många fruktar att den är på väg att gå samma öde till mötes som torsken - som till 90 % försvunnit från innanhavet.

Forskare talar om "ett regimskifte under ytan". Den lilla spiggen, som tidigare blev uppäten av större strömming, har exploderat längs kusterna. Spiggen livnär sig på kräftdjur, som därmed minskar i antal och inte längre kan hålla trådalger i schack - vilket i  sin tur spär på övergödningen.

Strömmingen, eller sillen som den heter söder om Öland, är den fisk som fiskas mest av alla arter i Östersjön och Bottniska viken.

Mängden strömming har minskat med nära 80 % i Östersjön sedan slutet av  1970-talet. Samtidigt har den blivit mindre. Andelen som är över 20 centimeter har minskat med runt 90 % de senaste fyrtio åren, visar provfisken från SLU.

Fisken lever större delen av sitt liv i det öppna havet. Den kan bli upp till 25 år gammal, men blir sällan äldre än 10 år.

Arten äter främst djurplankton, bildar stora stim och rör sig mellan olika djup.

Det finns sju olika bestånd sill i Östersjön och Bottniska viken - men trots det har det Internationella havsforskningsrådet Ices hittills räknat som att hela innanhavet består av ett bestånd.

Strömmingen växer långsammare norrut. Den blir runt 20 centimeter vid 6-8 års ålder i Bottenhavet - runt två år senare än i Östersjön. Tillväxten har minskat betydligt sedan början av 1990-talet. Anledningen tros vara minskad tillgång på djurplankton och konkurrens om föda med skarpsill, enligt vissa studier. Andra har lyft fram klimatförändringar, och ökade bestånd av säl och skarv.

Strömmingen blir också könsmogen tidigare.

Skulle fisket i Östersjön halveras nu, skulle andelen sjuåriga strömmingar öka med en femtedel de kommande sju åren. Om fisket fortsätter som i dag skulle andelen minska med en tredjedel.

Källor: Sveriges lantbruksuniversitet, SLU och ICES.

PUTIN KAN INTE RÄDDA SYDAFRIKA

I fem månader ställde USA diskreta frågor till Sydafrika om det ryska handelsfartyg som lade till vid en flottbas utanför Kapstaden. Var lasten med vapen och ammunition avsedd för Vladimir Putins krig i Ukraina? Det kom inga svar. När den amerikanske ambassadören avslöjade misstankarna i maj möttes det med irritation. Men ingen klarhet.

Kanske vet inte president Cyril Ramaphosa vad statsapparaten eller regeringspartiet ANC gör, vilket vore illa. Eller så vet han, vilket skulle passa in i det mönster där det officiellt neutrala Sydafrika i grunden tar Rysslands parti. Sant är att åtskilliga höjdare inom ANC känner en nostalgisk sympati för det gamla stalinistiska Sovjetunionen, som antas ha stött apartheidkampanjen i någon sorts altruistisk vurm. Lika sant är att partiet sitter fast i ett socialistiskt idéarv där staten helst ska sköta det mesta.

                                                              Cyril Ramaphosa

Riktigt varför Sydafrika av dessa skäl skulle ha en tacksamhetsskuld till Putins ryska diktatur är svårt att begripa. Kopplingarna mellan ANC-pampar och ryska oligarkers affärsintressen ligger i så fall närmare till hands som förklaring. ANC hyser också illusionen att Sydafrika och övriga Bricsländer (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) tillsammans kan utgöra ett globalt alternativ till västvärldens makt. Men återigen, varför Sydafrika skulle dela syn på internationella  relationer med Putin och Xi Jinping - i stället för med andra demokratier - är ingalunda logiskt. Ekonomiskt är den förvirrade sydafrikanska utrikespolitiken snarast ett självskadebeteende. Handeln med USA och Europa är oändligt mycket viktigare än den minimala exporten till Ryssland.

ANC har haft monopol på makten i tre decennier. Resultatet är en vacklande ekonomi tyngd av korruption, kroniska strömavbrott och brottslighet. Att liera sig med Putin är inte lösningen på problemen.

Underlag: Gunnar Jonsson, ledarskribent DN.

DOLITTLERÄDEN

Bloggredaktören  bläddrade i en gammal bok härom dagen, den handlade om spännande flygäventyr från andra världskriget. Bland annat kunde man läsa om den omtalade Doolittleräden.

Dolittleräden var ett bombangrepp på Tokyo, det första mot Japan i kriget i Stilla Havet. Det var en vedergällning för Japans anfall mot Pearl Harbor.

Raiden genomfördes med 16 flygplan B25 från hangarfartyget Hornet. Det var första gången som så stora flygplan startat från ett hangarfartyg. Det var 5 besättningsmän i varje flygplan, totalt 80 man. Raiden ägde rum den 18 april 1942.

GENOMFÖRANDET

Uppdraget var unikt i många avseenden. Det skulle bli det längsta uppdrag som någonsin utförts med B-25 Mitchell. Därför fick man för att spara bränsle göra sig av  med all lös utrustning ombord. Avsikten var att som vedergällning för anfallet mot Pearl Harbor den 7 december 1941, bomba Tokyo och sedan försöka hitta en landningsplats någonstans i den del av Kina som ännu inte ockuperats av japanerna.

Alla 16 flygplanen bombade sina mål i Tokyo utan motverkan från japanerna. Därefter anträddes återflygningarna mot okända platser i Kina. Ett flygplan hade för lite bränsle för att nå Kina och flög därför till Sovjetiskt territorium. Se karta nedan.

Inget av flygplanen nådde fram till de på kartor lokaliserade landningplatserna. Två besättningar greps av japanska ockupationsstyrkor i Kina, där två man dog redan vid nödlandning i havet. Övriga internerades, ytterligare fyra dog i fångenskap.

 Besättningarna i planet som landade i Sovjet internerades men behandlades väl. De smugglades till Iran av de sovjetiska myndigheterna, där de  togs om hand av brittiska konsulatet. Sovjet var inte i krig med Japan vid den tidpunkten.

En besättningsman dog när han hoppade ur planet i Kina, men alla övriga lyckades med hjälp av den kinesiska civilbefolkningen, missionärer och kinesisk militär ta sig till icke ockuperade områden i Kina och sedan till USA.

Japanska trupper mördade sedan tusentals civila kineser i de områden där flygplanen landat.

                                                Doolittle och hans män

Befälhavaren Jimmy Doolittle var övertygad om att förlusten av de sexton flygplanen skulle ses som ett stort misslyckande och han förväntade sig att ställas inför krigsrätt. I själva verket hyllades besättningarna som hjältar och Jimmy Doolittle befordrades till brigadgeneral.

Underlag: Wikipedia

 

OM PENSIONSÅLDRAR

 ATT VI MÅSTE ARBETA LÄNGRE ÄR INTE EN FRÅGA OM POLITIK - DET ÄR REN MATEMATIK.

När Emmanuel Macron ville höja pensionsåldern för fransmännen från 62 till 64 år utlöstes våldsamma protester i hela landet.

Bi Puranen, forskare  och generalsekreterare vid World Values Survey, beskriver balansen mellan produktiva respektive improduktiva år. Och hur den är en förutsättning för varje samhälles överlevnad. Den mest basala överlevnadsmekanismen är att det finns ett slags  jämvikt mellan den tid man närs av kollektivet - som när man är barn, gammal eller sjuk - respektive den tid man bidrar till gruppen. Denna insikt har präglat alla kollektiv i alla tider. Det spelar ingen roll om du tittar på vikingatiden, bondesamhället eller en liten grupp urfolk i Amazonas regnskog.

Man skulle kunna tänka att den moderna välfärdsstaten är en fenomenal idé för att säkra denna ordning. Men det verkar fungera precis tvärtom. Man kommer i första hand att tänka på vårens demonstrationer mot en höjd pensionsålder i Frankrike. Och hur de i maj helt urartade. Att molotovcocktails hivas mot poliser i tjänst och att se hundratals poliser skadas är naturligtvis en skandal i sig. Men att populister i parlamentet lägger skulden på president Macron och hävdar att han med pensionsreformen "sökte konfrontation" är om möjligt än mer hialöst.

När Macrons planer på att höja pensionsåldern från 62 till 64 år blev kända gick fransmännen man ur huse. Svenska medier rapporterade flitigt till en början. Men inte i ett enda inslag kunde man höra en reporter ställa frågan till demonstranter eller politiska motståndare: Vi vet vad ni är emot - men vad är ni egentligen för? På ett sätt framstår demonstrationerna som obegripliga. Blir vi äldre måste vi arbeta längre. Det är inte politik. Det är matematik. Att populistpartier till höger och vänster inte snappat upp det som brutala vikingar begrep är märkligt. Det hade varit välgörande med en reporter som ställt några frågor om matematiken. Som hur man i så fall ska hantera det faktum att medellivslängden för fransmännen blir längre och vad man ska göra för att inte pensionssystemet ska braka samman. Ska man införa en ättestupa för alla som fyllt 75? Eller ska man sänka alla ersättningar så att pengarna räcker längre? Vad skulle de göra i Amazonas om de skröpliga började leva ytterligare en massa år? Kanske hade matransonerna för var och en blivit mindre. Men inte sjutton skulle man frusta över orättvisa.

Pensionssystemet i Sverige, liksom i många andra länder, utgår ifrån att det är individen som jobbar ihop pengar till sin egen pension. Vissa kan inte arbeta. Och att dessa får någon form av bidrag är inget konstigt i ett samhälle med välfärdsambitioner. Men det har inte stannat där. Klåfingriga och hjälpnödiga politiker håller på och skruvar på garantipension och bostadstillägg så att gruppen som inte lever på sin egen lagerhållning blir allt större. Man kan om man är hard-core-socialist drömma om ett samhälle där staten tar hand om allt vi tjänar och fördelar efter eget tycke. Då skulle vi inte behöva streta oss till en drömsemester, utan en semesterpeng skulle i bästa fall betalas ut av staten. Om det är mer av detta man vill ha, kan man möjligtvis förstå demonstranterna. Men om man värdesätter individens frihet kombinerat med ett kollektivt ansvarstagande går det inte ihop. Låt individer arbeta så mycket eller lite de vill, så långt upp i åren de vill eller kan, så länge de axlar de  ekonomiska konsekvenserna av sitt val.

Frågan "Vad är du för?" borde ställas i många sammanhang. När boende protesterar mot vindkraft, ett nytt fängelse eller ett hem för missbrukare i kommunen, bör de avkrävas ett svar om vad de vill ha istället. Höga elpriser, dömda brottslingar som går fria eller  fler parkbänksalkoholister?

Underlag: Hanne Kjöller, fristående kolumnist.

POLARPRISET 2023

 I dag (23 maj) utdelas och avfestas årets Polar-pristagare i vinterträdgården på Grand Hotel i Stockholm, Kung Carl-Gustaf deltar och delar ut priserna.

VAD ÄR POLARPRISET?

Polar Music Prize är ett svenskt internationellt inriktat musikpris, instiftat av Stikkan Anderson 1989. Namnet är hämtat från Andersons skivbolag, Polar Music. Priset delas sedan 1992 årligen ut till enskilda personer, grupper eller institutioner, oftast två mottagare per år.

KRAV  PÅ EN MOTTAGARE

Priset ges "för betydande insatser inom musiken och/eller musiklivet, eller för insatser som bedöms kunna bli av stor betydelse för musiken eller musiklivet, och ska kunna avse alla områden inom eller med nära anknytning till musiken".

PRISET OCH PRISTAGARNA

I allmänhet utses en pristagare inom populärmusik och en inom klassisk musik. Prissumman är en miljon svenska kronor per pristagare och delas i regel ut av kung Carl XIV Gustaf, ofta men långt ifrån alltid i maj eller juni månad, i år 23 maj.

NOMINERINGAR AV PRISTAGARE

En oberoende prisnämnd med 12 ledamöter bestående av bland andra representanter från Sveriges kompositörer och textförfattare (SKAP), föreningen för svenska tonsättare (FST) och Musikförläggarna utser pristagarna. Nomineringar kommer från en rad europeiska organisationer som företräder musikbranschen.

EKONOMI

Styrelsen för Polar Music Price består av representanter från familjen Anderson, SKAP och Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM). Prissummorna bekostas med avkastningen från Sikkan Andersons donation, medan kostnader för galor och prisutdelningar bekostas med sponsormedel. SR har visat att stiftelsen går med förlust (SR 1918).

ÅRETS PRISTAGARE

Chris Backwell

Född 1937 i London., är en affärsman och tidigare skivproducent, grundare av Island Records. Enligt Rock and Roll Hall of Fame, till vilken han invaldes 2001, är han "den främste personen för att få världen att lyssna på reggaemusik".

Angélique Kidjo

Född 1960 i Benin. Hon är en beninsk - fransk sångerska , musiker och låtskrivare, som är känd för sina mångfaldiga musikaliska influenser och kreativa musikvideor.

Arvo Pärt

Född 1935 i Paide Estland. Pärts musik delas in i två perioder, sinsemellan mycket olika. Han började med tolvtonsmusik, seriell musik och collage. I början av 70-talet genomgick han en kreativ kris och gick tillbaka till den västerländska musikens rötter såsom gregoriansk sång och polyfon musik. Han samarbetade med den engelska gruppen The Hilliard Ensemble, specialiserade på den äldre musiken. Det är för denna musik han är mest känd.

Underlag: Wikipedia

DESIDERIA - DESIRÉE

 23 maj har Desideria namnsdag. Desideria är ett latinskt kvinnonamn som betyder "den önskade". Desirée är den franska formen av Desideria.

Namnet nådde Sverige genom Desirée Clary (1777 - 1820), den rika borgardottern från Marseille (ovan) som uppvaktades av Napoleon men gifte sig med hans marskalk, Jean Baptiste Bernadotte. När denne blev Karl XIV Johan och Sveriges kung latiniserades drottningens namn till Desideria, ett namn som hon själv aldrig använde.

Även om hon aldrig lärde sig tala flytande svenska och ofta längtade tillbaka till Frankrike fann hon sig väl tillrätta i Sverige och stannade i Stockholm till 1860, närmare 20 år efter kungens död.

Namnet Desideria var inte ovanligt under 1800-talet men har gått starkt tillbaka under 1900-talet. Vid millennieskiftet fanns det omkring tusen svenskor som hette Desideria, och av dem var det bara 2 % som hade det som tilltalsnamn.

Den franska formen Desirée aktualiserades när prinsessan Desirée föddes 1938, men namnet fick inte tillnärmelsevis så stor spridning som systrarnas namn Margaretha, Birgitta och Christina.

Prinsessan Desirée gifte sig sedermera med friherren Niclas Silfverschiöld ( död 2017), ägare till fideokommissen Koberg (ovan) i Västergötland.

Först på 1980 - och 90 - talen hade namnet Desirée etablerat sig så pass att det fick en tydlig uppgång. Om man räknar samman alla varianter i fråga om stavning och accenter, bars namnet vid millennieskiftet av omkring 7700 kvinnor.

Namnet Desideria infördes 1812 i almanackan i stället för Desiderius, som stått där tidigare till minne av en biskop i den franska staden Vienne, mördad 607.

Underlag: Bengt af Klintberg och Wikipedia.

DET GÅR ÅT HELVETE I ALLA FALL

Vi inleder med att citera en vers ur "Pessimistkonsulten" av Roger Eriksson:

Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall, för om man drömmer om Paris, hamnar man på något vis, lik förbannat i Hudiksvall.

Förra helgen började den finska kärnkraftreaktorn Olkiluoto 3 att producera el för full kraft. Produktionen skulle ha startat redan 2009. Men reaktorbygget drog ut på tiden. Det beräknades ta fyra år. Det höll på i 17. Dyrare blev det också. Den ursprungliga budgeten var 30 miljarder kronor. Notan slutade på mer än tre gånger så mycket. Den danske professorn Bent Flyvbjerg är knappast förvånad över utfallet. Han är världens kanske mest framstående forskare kring så kallade megaprojekt. Olympiska spel. Tunnelbyggen. Sjukhus. Rymdfärder och andra komplexa satsningar med mångmiljardbudget.

Västlänken i Göteborg. Stora förseningar. Mycket dyrare än planerat. Ny entreprenör.

Flyvbjergs forskning kan sammanfattas i en kort mening: Det går nästan alltid åt helvete. Både ekonomiskt och tidsmässigt. Men det beror inte i första hand på att projekten är feltänkta eller genomförandet inkompetent. Utan att människan till sin natur är usel på att planera. I stort och smått. Från köksrenoveringar till kärnkraftreaktorer. Människan har en kognitiv skevhet som gör att vi alltid önsketänker. Vi överskattar vår egen förmåga och underskattar risken för svårigheter. Vi tar inte höjd för det oväntade, trots att det oväntade nästan alltid inträffar. Och även om vi tycker  att vi tar höjd, tar vi alldeles för lite. Den amerikanske kognitionsforskaren Douglas Hofstadter har döpt det sistnämnda fenomenet till Hofstadters lag: "Allt tar längre tid än du tror, även om du tar hänsyn till Hofstadters lag". Och när det oväntade som väntat inträffar, och alla kalkyler spricker på längden och bredden, börjar vi klaga på genomförandet. Byter leverantör. Organiserar om. Sparkar chefer. Trots att det egentliga problemet i regel är att planeringen var verklighetsfrämmande redan från början. Problemet var "doomed to doom", som Flyvbjerg skriver i sin och medförfattaren Dan Gardners nyutkomna bok "How big things get done". Flyvbjerg har förresten också formulerat sin naturlag, som han kallar Megaprojektens järnhårda lag: "Högre kostnader, längre tid, sämre utfall, om och om igen".

Den svenska klimatomställningen uppfyller i stort sett alla kriterier för ett projekt som är dömt att misslyckas. Inte i den meningen att omställningen inte bör eller kan genomföras. Utan att den kommer att ta längre tid än vi vill och vi tror. Mycket längre. Vi har börjat bestämma när den ska vara klar. Och sen får verkligheten anpassa sig efter det. För det "måste gå", som det brukar heta. De politiska partierna tävlar nu i hur snabbt de kan få på plats vindkraftparker, ny kärnkraft och hundratals mil av stamnätsförbindelser. Allt talar för att alla har fel. Och mest fel av alla har förmodligen, och tyvärr, de som tror att kärnkraftsutbyggnaden kan hålla jämna steg med industrins och transportsektorns snabbt växande behov av elkraft.

Enligt den databas över mer än 16 000 megaprojekt i 136 länder som Bent Flyvbjerg har byggt upp, har kärnkraftverken ett uselt track record. Det genomsnittliga kärnkraftbygget blir mer än dubbelt så dyrt som planerat. Och drar ut på tiden. För andra kraftslag ser det betydligt bättre ut. Den genomsnittliga vindkraftparken blir bara 13 procent dyrare än beräknat. Men som Flyvbjergs forskning alltså visar misslyckas alla typer av megaprojekt nästan alltid. Tidsmässigt, ekonomiskt eller både och. Av de tusentals projekten i hans databas har mindre än en tiondel gått enligt plan. Således kommer huvuddelen av projekten i Sveriges klimatomställning sannolikt också att gå åt helvete. Men när det händer gäller det att dra rätt slutsats. Att omställningen behöver fullföljas ändå. Det var planen det var fel på, inte genomförandet.

Underlag: Toröredaktionen och Peter Wennblad, SvD.

HYBRIT - VAD ÄR DET?

 VAD ÄR GRÖNT STÅL?

Stålindustrin bidrar i hög grad till de globala koldioxidutsläppen. Enbart ståltillverkningsprocessen beräknas producera 6 - 7 procent av alla växthusgaser världen över.

Grönt stål kan i princip tillverkas på vilket sätt som helst bara det minskar koldioxidutsläppen.

Den mest lovande tillverkningsprocessen för grönt stål är den vätebaserade reduktionen av järnmalmen. Det innebär att man kemiskt reducerar den fasta järnmalmen med hjälp av väte för att producera en mellanprodukt som kallas "järnsvamp". Den matas sedan in i en elektrisk ljusbågsugn

där den smälts för att producera stålet.

Efterfrågan på stål förväntas stiga  med 47 procent fram till 2050. För stålindustrin handlar det lika mycket om att få ner utsläppen och bli grön som att industrin ska överleva. Den globala uppvärmningen måste bromsas.

VAD ÄR HYBRIT?

Hybrit Development AB är ett svenskt samriskföretag som ägs av LKAB, Vattenfall och SSAB, som driver Hybritprojektet. Projektet har beskrivits som den största svenska industriella satsningen någonsin. Syftet är att utveckla och industrialisera en metod att framställa stål utan kol vilket bidrar till att väsentligt minska koldioxidutsläppen vid tillverkning av stål. Metoden ska ersätta kol och koks med vätgas vid reduktion av järnmalm. I stället för koldioxid blir restprodukten nu vatten. Initiativet till Hybritprojektet togs 2016.

Hybrit är en akronym för: "Hydrogen Breakthrough Ironmaking Technology".

Behovet av elenergi för projektet har uppskattats vara 55 terawattimmar. Som jämförelse producerade 2020 all vattenkraft i Sverige 71 TWh el, kärnkraften 47 TWh och vindkraften 27 TWh.

STÅLTILLVERKNINGEN

I augustin 2020 invigdes en försöksanläggning i Luleå, vilken började testköras med naturgas. I augusti 2021 meddelade Hybrit att SSAB producerat världens första fossilfria stål med vätgas som insatsvara.

I konceptet ligger att konvertera SSAB:s stålverk i Oxelösund till vätgas som insatsvara 2025 och att från 2026 kunna sälja fossilfritt stål.

VÄTGAS

I projektet ingår att utveckla produktion av vätgas med el samt att lagra gasen. Vattenfall planerar att bygga vad de menar är världens största anläggning för produktion av vätgas i Gällivare. 

I september 2022 meddelade företaget att en provanläggning för lagring av vätgas i bergrum tagits i bruk. Företaget planerar för ett vätgaslager vid full drift på cirka 100 000 kubikmeter, vilket motsvarar 100 GWh el omvandlad till vätgas.

LIKNANDE PROJEKT

Det svenska företaget H2GS AB planerar att uppföra ett annat stålverk baserat på reduktion med vätgas i Norra Svartbyn i Boden. Företaget har som mål att producera 2,5 miljoner ton per år och från 2030 fem miljoner årston stål för bland annat fordonsindustri och vitvarutillverkare.

Ytterligare ett svenskt bolag, GreenIron, har annonserat att deras första kommersiella anläggning  ligger i Sandviken och beräknas vara i drift i slutet av 2023.

KRITIK

Projektet har kritiserats för den stora inblandningen av staten och projektets riskfyllda karaktär, där kritikerna menar att det är oklart om metoden som utvecklats kommer att vara konkurrenskraftig i framtiden. Projektet har erhållit och förväntas få betydande offentligt stöd i form av subventioner, billiga lån från svenska myndigheter och från EU.

Kritiker har också ifrågasatt om Sverige i framtiden kan försörja projektets enorma behov av el och att den stora elkonsumtionen kan komma att påverka hela Sveriges industrisektor negativt.

Underlag: Massmedia och Wikipedia.

AVSKAFFA SYSTEMBOLAGETS MONOPOL

MONOPOL BETYDER MAKTFULLKOMLIGHET

Häromveckan firade Sprit & Vinleverantörsföreningen (SVL) 25 år. Föreningen hade inte kunnat vara mycket äldre, eftersom det fram till 1995 bara fanns en enda leverantör på denna marknad, Vin & Sprit AB.

När man i Sverige talade om "monopolet" på 1900-talet, menade man inte Systembolaget, utan Vin & Sprit AB. Detta burgna monopol för tillverkning, export, import och leveranser var länge en attraktiv reträttpost för aktörer i det korporativa Sverige, komplett med vintips, graderade efter rang i den svenska byråkratin.

Med EU-medlemskapet avskaffades detta monopol (exportsuccén Absolut vodka motbevisade att Vin & Sprits monopol var nödvändiga för folkhälsan). Farhågorna var dramatiska: "Det här är bara början på det helvete vi kommer att få uppleva", dundrade socialdemokraten Rinaldo Karlsson i riksdagsdebatten 1993.

Som bekant uteblev helvetet. Tvärtom växte sortimentet när hundratals ambitiösa leverantörer tilläts komplettera ett lojt monopolföretag, vilket i sin tur ökade intresset för alkohol som mer än bara berusningsdryck.

Detta firade SVL med historiska tillbakablickar och högtidstal. En intressant aspekt var många talares oförblommerade hyllningar till det kvarvarande monopolet - detaljhandelsmonopolet Systembolaget AB.

Till stor del var det nog ärligt känt. Systembolaget har förbättrats av att behöva utvidga utbudet, liksom av att behandla oss besökare som kunder att betjäna snarare än undersåtar att hunsa med. För etablerade leverantörer är det dessutom bekvämt att i hela landet ha en kund att förhandla med, snarare än butikskedjor som tävlar med varandra om att pressa marginalerna.

Men man behövde inte mingla länge under pauserna för att också hitta dem som försiktigt framförde mer kritiska synpunkter på Systembolaget. Även de som förklarade sig nöjda med monopolet påminde stundtals om kvinnan som förklarade att hennes våldsamme man "egentligen" är väldigt snäll och förstående.

Att de kritiska rösterna var diskreta är inte så konstigt. Vilken företagare har råd att stöta sig med sin enda kund? Det är som bäddat för en osund och ojämlik relation. 

En  övning som firade det framgångsrika resultatet av ett flertal avskaffade alkoholmonopol blev därmed också en påminnelse om att det kvarvarande monopolet är en mäktig och fruktad aktör, inom sitt område lite av en stat i  staten. Det har märkts i Systembolagets kostsamma satsningar på samhällspåverkan, attackannonserna mot Centerpartiet för att de drev på frågan om gårdsförsäljning och de juridiska aktiviteterna mot vinklubbar och EU-tillåten privatimport. " I praktiken har vi hamnat i ett läge där alkoholpolitiken i Sverige alltmer kommit att utformas av Systembolaget AB, snarare än av Riksdagen", konstaterade den tidigare riksdagsledamoten (M) Mikael Odenberg i en rapport härom året.

Hur bekvämt Systembolaget  agerar gentemot makten framgår också av senare års mailkorrespondens mellan bolaget och Socialdepartementet. Anställda inom Systembolaget skickar återkommande påstötningar för att få reda på vilka experter som anlitats för att utreda gårdsförsäljning. De tipsar också om texter i IOGT-NTO:s tidning Accent, och om  Socialdemokraternas budgetmotion. Allt till stöd för Systembolagets lobbykampanj mot gårdsförsäljning. Så agerar det statliga monopolföretaget ogenerat och påkostat för att styra politiken.

Att avskaffa Systembolagets monopolställning är därför också en demokratifråga. Monopol innebär maktfullkomlighet. Ett avskaffande är därför en fråga av högsta vikt.

Underlag: Toröredaktionen och Mattias Svensson, SvD.