I fem månader ställde USA diskreta frågor till Sydafrika om det ryska handelsfartyg som lade till vid en flottbas utanför Kapstaden. Var lasten med vapen och ammunition avsedd för Vladimir Putins krig i Ukraina? Det kom inga svar. När den amerikanske ambassadören avslöjade misstankarna i maj möttes det med irritation. Men ingen klarhet.
Kanske vet inte president Cyril Ramaphosa vad statsapparaten eller regeringspartiet ANC gör, vilket vore illa. Eller så vet han, vilket skulle passa in i det mönster där det officiellt neutrala Sydafrika i grunden tar Rysslands parti. Sant är att åtskilliga höjdare inom ANC känner en nostalgisk sympati för det gamla stalinistiska Sovjetunionen, som antas ha stött apartheidkampanjen i någon sorts altruistisk vurm. Lika sant är att partiet sitter fast i ett socialistiskt idéarv där staten helst ska sköta det mesta.
Riktigt varför Sydafrika av dessa skäl skulle ha en tacksamhetsskuld till Putins ryska diktatur är svårt att begripa. Kopplingarna mellan ANC-pampar och ryska oligarkers affärsintressen ligger i så fall närmare till hands som förklaring. ANC hyser också illusionen att Sydafrika och övriga Bricsländer (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) tillsammans kan utgöra ett globalt alternativ till västvärldens makt. Men återigen, varför Sydafrika skulle dela syn på internationella relationer med Putin och Xi Jinping - i stället för med andra demokratier - är ingalunda logiskt. Ekonomiskt är den förvirrade sydafrikanska utrikespolitiken snarast ett självskadebeteende. Handeln med USA och Europa är oändligt mycket viktigare än den minimala exporten till Ryssland.
ANC har haft monopol på makten i tre decennier. Resultatet är en vacklande ekonomi tyngd av korruption, kroniska strömavbrott och brottslighet. Att liera sig med Putin är inte lösningen på problemen.
Underlag: Gunnar Jonsson, ledarskribent DN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar