i väderrapporterna i dessa dagar. Maken till fint sommarväder
har vi väl inte haft på år och dag. Men med värmen och torkan
följer dessvärre stor risk för gräsbränder som snabbt kan utvecklas
till skogsbränder och ännu allvarligare brandkatastrofer.
Sherwoodskogens utsände i Dalby har fått prova på detta.
Här följer hans berättelse.
Hur snabbt gräsbränder sprider sig blev jag
själv varse, när jag i mitten av 1960-talet höll
på med ett urbaniseringsprojekt i Puerto Ordaz
i Venezuela, nära "en liten by förutan gata".
Vägen till och från den mycket enkla flygplatsen
gick över en gräs- och buskbevuxen högplatå,
där det ofta av och till rök här och där från
småbränder som snabbt slocknade - inget
att oroa sig för. En dag när jag var på väg till
flygplatsen för att avlämna några prominenta
besökande chefer från Sverige, såg jag att
det rök, kanske lite mer än vanligt, och lite
närmare landsvägen än vanligt. Men jag
bedömde att det inte borde vara någon större
risk med att fortsätta. Men det var det verk-
ligen! Efter en skarp kurva i början av en
raksträcka möttes vi av kraftigt bolmande
rök och gnistregn på ömse sidor av vägen.
Att vända om var inte att tänka på, när jag i
backspegeln kunde se hur lågorna slickade
bakdelen på bilen. Under ropet "Curt, för
helvete"trampade jag gasen i botten,och med
ett öga på vägkanten körde jag för allt vad
tygen höll i blindo rakt fram. Efter någon eller
några minuter, långa som evigheter, kom vi
ut ur röken och eldhavet. Med svettiga händer
och genomvåt ryggtavla och med bultande
hjärta kunde jag sakta ner och såsmåningom
avlämna mina något omskakade gäster på
flygplatsen.
Efter denna händelse har jag alltid varit
mycket observant på varningssignaler
från "den röde hanen". Det kan gå oerhört
fort när en gräsbrand har startat. Det bör
vår vän i Rödeby vara mycket förtrogen
med, efter många år i brandförsvaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar