Efter Amanda Lind satsar socialdemokraterna nu på en ny oprövad kraft som företrädare för kulturlivet i landet , Jeanette Gustafsdotter heter hon, jur kand och ämneslärare.
Ansvaret som idrottsminister övergick från kultur- till justitiedepartementet när Amanda Lind lämnade regeringen. Anders Ygeman har övertagit det ansvaret och lika bra var ju det när det framkommit att Jeanette Gustafsdotter inte ens är simkunnig. Dessvärre tycks hon också sakna en annan förmåga, inte helt oväsentlig för landets kulturmínister, förmågan att uttrycka sig begripligt, under förutsättning att man har något viktigt att säga.
Inga-Britt Ahlenius i konflikt med Bosse Ringholm
Vissa politikers möten med journalister har gått till historien av alldeles fel skäl. Vi minns dåvarande finansministern Bosse Ringholm (S) som 1999 på en presskonferens skulle berätta varför Inga-Britt Ahlenius, då chef för riksrevisionsverket, lämnar sin post. Gång på gång upprepar han: "Ahlenius har uttryckt intresse för en annat uppdrag." Kanske sitter han kvar där än och säger samma sak.
Frågan är om han inte nu blivit överglänst av Sveriges nya kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S). I en SvD-intervju med Stina Oscarson gör statsrådet en veritabel OS-presentation i grenar som upprepning, tomma ord, floskler och meningar som är grammatikaliskt korrekta och fyllda av välmenta begrepp men samtidigt komplett tömda på konkret innehåll.
"Varför duckar du?" lyder rubriken. Därefter går det bara utför.
Ett slående exempel är när Gustafsdotter ombeds välja ett annat land för kulturpolitiken. "Det finns ju så många länder", svarade hon. "Jag tror inte jag skulle kunna välja ett." Kanske ändå de nordiska länderna, resonerar hon till slut, för vi är så lika.
--Men då kanske det inte är där man skall hämta sin inspiration? frågar Oscarson.
"Nej, det kan mycket väl vara så att jag då måste titta bredare".
Och så rullar det på. Besked om inget, helgarderingar om allt. Till och med Gustafsdotters pressekreterare suckar. Vad ska då inte väljarna göra?
Bör vi riva statyer som i dag uppfattas kränkande? "För mig handlar det mest om mänskliga rättigheter", säger kulturministern. Frågan ställs om och om igen, svaren blir desamma: Vi ska göra vårt bästa för att det ska vara mänskliga rättigheter. Men jag är otroligt noggrann med att vi inte ska sudda ut historien. Men mänskliga rättigheter är för mig jätteviktigt. Men min värdegrund är klar och tydlig.
Intervjun med ministern har alla förutsättningar att bli klassisk just för att hon i den representerar en politikertyp som inte ägnar sig åt ideologisk strid utan åt risk- och konfliktminimering. När man får en fråga måste man svara, annars uppstår ett tomrum som riskerar att göra politikern överflödig. Då är det frestande att fylla tomrummet med fluff, "har vi inte historiken med oss kan vi inte heller lära oss i framtiden". Ska man säga något till Jeanette Gustafdotters försvar är det att en kulturminister inte skall märkas för mycket. Rollen är, eller borde vara, att i största möjliga mån ge kulturens aktörer svängrum att uttrycka sig efter eget huvud och hjärta. Några decennier av försök till ängslig politisk styrning av svensk kultur avskräcker storligen. Men att verka utan att synas är inte samma sak som att sänka sitt eget ämbete med intetsägande och till ickeförpliktigande värdegrundsfloskler. Då är det bättre att vara tyst.
Men kanske går det finfint att göra kulturchefskarriär i Sverige genom att sitta i möten och säga "mänskliga rättigheter".
Det värsta är att det är inte första gången som Gustafsdotter gör bort sig. Hennes premiärvecka på departementet präglades av snedsteg om gangsterfasoner och brottslighet inom sporten.
Har du någon gång tvingats ta ställning i en fråga som har kostat dig någonting på riktigt? frågar Stina Oscarson till slut. För den som tvingat sig igenom hela intervjun känns frågan sorgligt relevant.
"Oj. Jag kan inte komma på ett exempel, men det är klart att jag gjort det", svarar Sveriges kulturminister. "Jag är 56 år."
Underlag: Ledare DN. 12 febr 2022
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar