Detta är en fiktiv levnadsteckning i sin tids stil. Den som uppges skriva är den grekiske filosofen Diogenes, som levde årtiondena omkring år 300 f.Kr.
Av den verklige Diogenes hand finns inget bevarat, men anekdotfloran är omfattande.
Den lusfattige filosofen gjorde en dygd av nödvändigheten, predikade mot ägande, karriärlystnad och lyx och bosatte sig i ett vinfat. Till hans egenheter hörde att mitt på dagen gå omkring med en lykta mumlande "Jag söker en människa", det vill säga en av rätta sorten.
Diogenes med sin lykta
Den mest spridda, förmodligen apokryfiska anekdoten är den när Alexander den store söker upp Diogenes för att fråga om det finns något han kan göra för honom och fick svaret: "Stå inte i vägen för solskenet på mig". (nedan)
*****************************************************************
Det året då tretumsspiken blev uppfunnen kom jag, Diogenes, till Athen för att börja mina studier. Jag begav mig genast till det hus som beboddes av filosofen Antisthennes, ty jag hade hört att han var den visaste av alla lärare, som då höll skola i Athen. Antisthennes tog vresigt emot mig, eftersom han såg vid första ögonkastet att jag inte hade några pengar till terminsavgiften. Han ville driva bort mig, men jag sade: "Har du icke tagit till din uppgift att förbättra människorna?" Vid dessa ord studsade filosofen Antisthennes och yttrade: "Min skola har inte plats för flera lärjungar. Packa dig alltså bort." Jag svarade: "Menar du då att din undervisning är något timligt som inte räcker till att utdelas åt alla?
Han svarade: "Icke så. Men det saknas bänkplats i pelarhallen där jag undervisar mina lärjungar". Jag svarade : "Låt mig då sitta inuti katedern. På lediga stunder vill jag vara din gårdskarl i stället". Filosofen Antisthennes betraktade mig länge förundrad och tankfull och sade slutligen: "Må göra."
Jag bodde därpå i filosofen Antisthennes kateder i fyra år och inhämtade all hans undervisning beträffande livets mening. Hans åsikt i detta ämne var att människan bör beflita sig starkt om sin själ och icke ävlas efter makt och rikedomar. Sedan jag hade hört och förstått alla hans tankar i denna sak kröp jag belåten fram mitt under pågående föreläsning, tackade honom hjärtligt för vad han låtit mig få veta och sade: "Jag går nu ut i livet att kringsprida och tillämpa dina lärdomar." Filosofen Artisthennes såg först förbluffad sedan bedrövad ut, ty jag hade varit honom en bra gårdskarl.
Jag vandrade därpå raka vägen till Korinth.
Då jag kom till Grönsakstorget fick jag syn på denna tunna som jag alltjämt bebor. Den stod utanför en vinhandlares bod och denne var just i färd med att tappa ur den sista bottenskylan kretisk druva. Det slog mig vid dess åsyn att den kunde bli en god och rymlig kateder i stället för den jag hade lämnat så jag vände mig därför till vinhandlaren och anhöll att han skulle förära mig tunnan för detta ändamål. Han vägrade i förstone och sporde mig ifall jag inte vore riktigt klok. Men jag påpekade hur väl tunnan skulle passa mig. Han gav då med sig och lät mig rulla iväg med tunnan under stor gamman och fryntlighet vari torgets övriga köpmän hjärtligen deltog. Jag inredde den redan samma afton med en god bädd av hö och en mindre klädhängare och rullade den dagligen till olika gathörn och använde den som talarstol varifrån jag undervisade allmänheten om livets mening. Folket skockade sig villigt omkring mig men få var villiga att i handling följa mina uttalanden, något som jag alltid funnit förbryllande. Jag blev aldrig klok på folket i Korinth. De enda som levde ett förnuftigt liv var några av mina kollegor, filosoferna. Jag brukade lysa folk i ansiktet med min oljelampa för att se bättre -- det är en vanlig oljelampa som jag brukar använda i tunnan då jag bäddar om eller så, men jag har aldrig lyckats hitta en enda riktig människa bland all de tusen som lyssnat på mig.
Ryktbarast av alla filosofer i världen är för närvarande Aristoteles. Det påstås att han kan och vet mycket, men någon vis man kan han omöjligen vara. Han besökte denna stad i förrgår och jag hade ett samtal med honom. Jag hade hoppats att han skulle bjuda mig på en flaska Samos och en limpa. När jag framförde mitt ärende, det handlade om trettio drachmer eller så, började han genast, vitt och brett, tala om de dåliga tiderna.
Jag började inse att undervisningen som jag ägnat mig åt tjänade till föga nytta, i fortsättningen skulle jag bara ägna mig åt mig själv.
Sålunda har jag nu i fyrtio år varit bofast i samma tunna och i samma gathörn i Korinth. Då och då har jag stumt lyst förbipasserande i ansiktet med min lykta för att se om det trots allt skulle finnas någon värd att prata med.
På senare tid har det rests tvivel på den historiska trovärdigheten i denna historia. Tunnbinderiets konst uppfanns först på medeltiden. På Diogenes tid förvarades vinet i lerkärl, amforor. Möjligheten att ta sig in och ur en sådan och sedan bo i den, ifrågasätts av många.
Underlag: "Sagor" av Alf Henrikson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar