NYÅR2023

 ÄNNU ETT NYTT ÅR

I januari håller vi oss med goda föresatser, men statistiken visar dessvärre att våra nyårslöften inte håller länge,  till trettondagen i bästa fall. Men det finns undantag, ett typexempel är "att sluta röka". Många har också lyckats hålla upp efter nyår, men i stället har det ofta blivit snusning.

Men det är mycket att bestyra i januari. Granen skall ut senast tjugondagknut då ju julen är slut och då skall alla julprylar ner i kartongerna igen och upp på vinden. På många håll är det snöskottning som gäller för alla med starka armar och ryggar.

Men vi går ju mot ljusare tider. Dagarna blir längre.

De förlängs med nästan en timme i Skåne, bra mycket mer än en timme i Svealand och ungefär tre timmar i Lappland.

Januari har namn efter den romerske guden Janus. Han hörde till de förnämare av de romerska gudarna. Hans namn nämndes först när de anropade sina gudar. För han var ansvarig för all begynnelse och avbildades därför med två ansikten av vilka ett var vänt mot det förgångna, det andra mot framtiden.

NÅGONTING ATT TÄNKA PÅ

Oscar Wilde

Alla charmerande människor är bortskämda. Där ligger hemligheten med deras dragningskraft.

Robert Lembke

Helvetet är den plats där engelsmännen står för mathållningen, italienarna dirigerar trafiken och tyskarna svarar för underhållningen.

Magnus von Platen

Med en streber menar vi vanligen en duglig person som vi inte tål.

Kinesiskt ordspråk

Det högsta är ej att aldrig falla utan att resa sig efter varje fall.

Charles Chaplin

Livet är en tragedi när man ser det i närbild men en komedi när man ser det på håll.

Robert Storm Pedersen

Livet är som en cirkus, man kommer in och bockar sig, springer omkring, bockar sig och går ut.

BONDEPRACTICAN

Januaris, Thors månad

Solen löper i Vattumannen och är däruti 10 januari till 10 februari.

Jag röker mitt kött i denna tid,

Jag äter och dricker förutan nit,

Mycket blod vill jag ej af mig låta,

Förty denna månad det vill icke båta.

I denna månad är det godt att dricka en god dryck fastandes, och skall man fastandes bruka heta örter som Ingefär, Peppar, Näglikor och Rapacitium.

OM VÄDER OCH VÄXTLIGHET

Röd morgon på nyårsdag betyder stor sorg och klagan. Krig kan vi få och oväder också.

Om solen skiner klar Vincentis (22 jan) blir det mycket vin. 

Skiner solen Sankt Pauli (25 jan) betyder det ett fruktsamt år, men blir det regn och snö betyder det ett medelmåttigt år. Är det mycket mörkt denna dag, tillbed Gud, för många skall förfäras och till kyrkogården bäras.

VAD HÄNDER 2023?

¤  I Sverige blir 2023 ett kungligt jubileumsår. Den 6 juni är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till Sveriges kung vid mötet i Strängnäs 1523. Den 15 september 2023 är det 50 år sedan Karl XVI Gustaf tillträdde den svenska kungatronen.

¤  Sverige blir ordförande i EU 6 månader 2023.

¤  Vad händer med inflationen. Nu har vi 9,3 procent, vi har haft 9,7. Kanske går det mot en förbättring.

¤  Vad händer i Ukraina? Fredssamtal är tänkbara ett år efter Rysslands invasion i februari och i så fall i FN:s regi. Sannolikt kommer Ukraina att begära att alla ryska stridskrafter lämnar landet och att Ryssland ikläder sig ett krigsskadestånd för allt de har förstört i det civila samhället.

 

Året går mot sitt slut.

Vi tackar alla läsare och övriga gynnare för året som gått och hoppas på ett lika framgångsrikt år 2023.

GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR VI ER ALLA

 Robin och Marion

MODERNA BEKVÄMLIGHETER

 Vi har ett trivsamt hus i Nyköping, Gullringshus kallades det, när man reste det för cirka trettio år sedan. Det är väl vinterbonat. Värms upp med vattenburen el eller en luftvärme-pump, som bara den kan hålla huset varmt en stor del av året. Dessutom har vi en braskamin.

Huset består av fem rum och kök och en oinredd vind, tvättstuga två badrum. Vi saknar badkar. I stället har vi en jacuzzi i ett av badrummen. Duschkabinen står i tvättstugan.

Köket håller normal standard med kyl, frys, diskmaskin, micro, en köksspis och andra smärre maskiner. Vatten får vi från en egen djupborrad brunn, ca 70 meter. Vattentillgången är alltid god.

Kommunalt vatten och avlopp saknas på den här platsen. I stället får husägarna ansvara för att avloppsanläggningen uppfyller de hårda krav kommunen ställer. Vi har haft inspektion här och vår anläggning godkändes.

En kväll störs idyllen av något som inte får hända, i varje fall inte under julhelgen, pumpen i brunnshuset brinner och vi blir utan vatten. Tre hushåll tar vatten från den här brunnen.

En av våra döttrar bor i närheten. Hon och hennes man rycker ut och redan påföljande morgon kommer de med flera vattendunkar. Vi kunde nu koka morgonkaffet och koka frukostäggen.

Vi hade mycket disk liggande kvar efter julhelgen. Diskmaskinen hade tydligen känt av att vattentrycket hade börjat sjunka, så den hade lagt av.

Vi fick ta fram alla engångstallrikar och muggar som vi kunde hitta. Detta får duga tills vattnet kommer tillbaka.

Redan första dagen märker vi hur oerhört beroende av vatten man numera är. Det handlar om hygien, toalettbesök, tandborstning osv och om matlagning. Att diska var inte längre att tänka på.

Vi är bara två i det här hushållet numera. Man kan lätt tänka sig hur det vore om man också hade barn att ta hand om.

Tänker man tillbaka på sin egen barndom slås man av tanken att det var ju precis så här de flesta hade det på den tiden och i alla tider.

Vatten fick man hämta med hink ur brunnen på gården och bära in i farstun eller köket. Många spisar hade en så kallad lavoire (lavoar) av koppar på ena sidan. Den rymde ca fem liter och hade en tappkran på framsidan. Tack vare den här anordningen hade man sedan som regel tillgång till varmt vatten under dagen, bland annat för morgontoiletten och för disken, som man som regel klarade av efter kvällsmaten.

Ett utedass var alla hänvisade till. Där fanns stora hål uppsågade för vuxna och små för barnen. Som toalettpapper användes gamla dagstidningar, som fick sin andra genomläsning på utedasset, om det inte var för kallt, och inte så sällan användes Åhlén & Holms katalog. Men det papperet var glansigt och måste gnuggas först.

Utedassen lever vidare i vårt land, vid många fritidshus kan man hitta dem. I det militära satte man under fältmässiga förhållanden upp en stock eller stång som soldaterna fick sitta på och använda för sina behov.

Samma eftermiddag som dessa rader skrivs kommer att par rörmokare ner på gården i en bil. De bär på något - förhoppningsvis på en ny pump. Vi avvaktar utvecklingen med spänning......

Efter drygt två timmar hör vi glädjerop från brunnen, vi provar och vattnet forsar ånyo ur våra kranar!

2022 - ETT KATASTROFÅR?

 ETT KATASTROFÅR? VISST, MEN FRÄMST FÖR FÖRTRYCKARNA

Minns hur året börjar. Ryssland och Kina sluter en pakt under OS i Peking. Tre veckor senare går Putin in i Ukraina. Det är ett våldsamt historiskt scenskifte.

Men invasionen är också ett slags final på en 10-15 år lång period då förtryckets krafter flyttar fram sina positioner på demokratins bekostnad i stort sett överallt. Under 2010-talet kringskärs medborgerliga friheter i över 100 länder i en sorts antiliberal motvåg, visar statistik från tankesmedjan Freedom House. 

Särskilt Putin bildar skola, inte minst i Kina, och vinner respekt för sitt vinnande sätt också i det vilsna väst. När kriget bryter ut hyllas han av Donald Trump som ett strategiskt geni. I Sverige förkunnar debattören Malcolm Kyeyune att kriget kommer att vara över på en vecka eftersom den ryska armén är "extremt välorganiserad, välbeväpnad och operationellt kompetent".

Men så blir det  ju inte. Den ryska invasionsmakten kör fast utanför Kiev. Under sommaren pressar ukrainarna tålmodigt fronten österut. Under november befriar de Cherson i söder, den enda större stad ryssarna lyckats inta och hålla. De ryska förbanden lider gränslösa förluster. För Putin är kriget en strategisk katastrof.

I Kina sker något liknande, men under andra former. Xi Jinping satsar tidigt sin prestige på CCP:s covidhantering, den kommer att demonstrera det "socialistiska systemets överlägsenhet" skriver han 2020. Men sommaren 2022 stänger regimen ner Shanghai på nytt. I november slår smittspridningen nationellt rekord, mest för att  man inte lyckats förse folket med fungerande vaccin. Protester bryter ut. Den övergripande hanteringen är så undermålig att en internationell tidning undrar om Xi Jinping helt enkelt "är dum".

Till råga på allt går demonstranterna på gatorna i Iran , och plötsligt är det som marken sviktar för diktaturer överallt.

Man ska inte dra ut linjerna för långt. Kriget i Ukraina är existentiellt och kommer att pågå så länge Putin sitter vid makten. Demonstranterna i Kina kommer inte att störta Xi Jingping. Mullorna i Teheran avrättar redan ungdomar på löpande band. 

Men bilden som framför allt de förra sorgfälligt förmedlar av sig själva som realpolitiska och till och med moraliska föredömen, har krackelerat.

Ingen prisar längre Putin,  utom möjligen Viktor Orbán. Ingen efterfrågar längre kinesiskt vaccin,  utom möjligen Orbán. Och ingen tror egentligen att prästerna i Iran kan hålla stånd på sikt. Det är ett anmärkningsvärt omslag. Ett katastrofår, visst, men främst för diktaturerna.

Vem trodde det i februari?

Underlag: Arvid Åhlund, ledarskribent DN.

PARISERHJULET

 När ingenjören George Ferris uppfann en ny åkattraktion till världsutställningen i Chicago 1893, gjorde han det med mål att bräcka av den franska huvudstaden. Ändå kom hans skapelse att få namnet Pariserhjul!

Finns det någon mer romantisk åkattraktion än pariserhjulet? Där sitter man med sin käresta i en chambre separée,  som sakta för en högre och högre. Det är kanske afton. Staden glimmar under en som en  stjärnbeströdd matta, och hela resten av hela mänskligheten är så fjärran att bara man själv och ens käresta tycks existera just här. I denna stund. Inte konstigt att hjulet fått namn av världens kanske mest romantiska stad, Paris.

Eller har det verkligen det?

Pariserhjulet uppfanns alltså till världsutställningen i Chicago 1893 av ingenjören George Ferris, med målsättningen att överträff6a föregående världsutställnings huvudnummer Eiffeltornet, som invigdes 1889. Det 80 meter höga hjulet gjorde stor succé  och namngavs efter sin uppfinnare: Ferrishjulet hade gjort sin entré, och kallas än i dag för Ferris wheel på engelska.

Är det kanske en felhörning vi har att göra med? Tanken ligger nära till hands för den som exempelvis läst tidigare års språkluckor och vet hur wrench screw felhördes som French screw och därför fick det svenska namnet fransk skruv. Historien är full av liknande översättningar baserade på felhörningar, och det är inte svårt att föreställa sig hur någon hör engelskans "Ferris wheel" och tolkar det som Paris wheel.

Denna förklaring är tillfredsställande för alla som gillar folketymologi - men historiens andra twist kommer med världsutställningen 1900. Den hölls åter i Paris, och då världsutställningarna ofta handlade om att bräcka andra länder på området teknologiska framsteg, hade man till denna byggt ett hjul som var 20 meter högre än ferrishjulet i Chicago. Är det från detta hjul den svenska benämningen kommer? Låt oss ta en titt i svenska tidningar under perioden. Om det talades om pariserhjul före år 1900 bör ju felhörningsteorin vara ett faktum.

Det äldsta belägget för ordet pariserhjul återfinns i en annons i Smålands Allehanda, först 1904. Ordet parishjul är dock äldre, och hittades som tidigast i en artikel i Östersundsposten 5 maj 1898 - som handlade om den planerade Parisutställningen: "Liksom Chicagoutställningen skall äfven 1900 års i Paris ha sitt stora hjul, endast med den skillnaden att Parishjulet skall bli några hundra gånger (sic!) större.

Under denna tid, och kanske tidigare, användes ordet ferrishjul konsekvent i tidningarna, vilket väl får tas som intäkt för att ingen blandade ihop Ferris med Paris. Men när det nya hjulet i Paris började omskrivas som Paris- eller Pariserhjulet, tog den benämningen så småningom över.

Ferrishjulet tog sig aldrig in i Svenska Akademiens Ordlista medan pariserhjulet gjorde sin entré 1973. Sedan dess är det nog åtskilliga svenskar som tolkar engelskans Ferris wheel som Paris wheel, då pariserhjul ofta är den enda benämningen vi känner till.

Åkattraktionen London Eye finns i den brittiska huvudstaden, men frågan är om det pariserhjulet fått sitt namn via Chicago eller Paris.

Underlag: Toröredaktionen och Sara Lövestam. Hon är utbildad språkvetare, skönlitterär författare och legitimerad sfi-lärare. Hon skriver regelbundet språkkrönikor för SvD.

PUTIN HAR FÖRLORAT KRIGET

                                                           Bild Sergej Guneyev/AP
 Olof Ehrenkrona är företagare och författare. 30 november skrev han denna ledare för SvD. Alla sifferuppgifter han lämnar har inte kunnat bekräftas.

Ryssland har förlorat inte bara ett krig mot Ukraina utan tre. Specialoperationen för att ta Kiev fick avbrytas efter stora förluster. Därefter kastades ryssarna ut ur Charkivregionen och nu senast från Cherson, sedan Ukrainas armé bombat deras förråd av vapen och förnödenheter.

De ryska förlusterna i manskap och och materiel är enorma. Ukraina uppskattar dem till närmare 90 000 döda, vilket skulle betyda ett par hundra tusen skadade. Närmare 3 000 stridsvagnar, 2 000 artilleripjäser och 6 000 pansarfordon har förstörts eller tagits över av den ukrainska armén. Förlusterna är så stora att den professionella ryska armén kan betraktas som slagen.

Några offensiva markoperationer av betydelse kan det inte längre bli tal om. Från rysk sida har kriget övergått till att med hjälp av ett krympande förråd missiler försöka knäcka motståndsvilja hos ukrainarna genom att slå mot deras försörjning av vatten och el.

Men det finns gott om ryssar - 140 miljoner - och med hjälp av fortsatt mobilisering kan man fortfarande bemanna värnen och skyttegravarna. De ryska förlusterna stiger emellertid snabbt, från 200-400 döda om dagen i början av kriget till 500-800 döda per dag de senaste månaderna. Soldater utan riktiga vapen och utan träning körs ut till fronten för att klara sig bäst de kan. De dödas och lemlästas inom några få dygn.

Epidemier härjar i förläggningarna och soldaterna förfryser sig i skyttegravarna. Officerarna syns inte till och bakom soldaterna följer legoförbanden för att skjuta dem som flyr eller deserterar. Underhållet fungerar dåligt och krigssjukvården är så bristfällig att de sårade lämnas kvar för att dö i lervällingen.

Inte ens propagandisterna i statstelevisionens pratshower orkar hålla skenet uppe. De vet att Ryssland är slaget, och med sina groteska övergrepp utskämt över en hel värld. Nu talar dessa till och med öppet om att kriget fortsätter på grund av rädslan hos de ansvariga för att som krigsförbrytare ställas inför domstolen i Haag. Propagandamakarna vet att de själva är på fel sida av historien och att klockan klämtar även för dem.

Armén är demoraliserad och förvandlad till en blodbesudlad och nederlagsstämplad soldatesk som torterar, stympar, mördar och traumatiserar värnlösa civila. En hop krigsförbrytare, plundrare och marodörer som, om de överlever, inte har något mer att se fram emot än ett liv med skammen och vanäran från ett av historiens mest misslyckade fälttåg. Många av dem ville inte detta. Andra förstörde deras liv.

I spåren av nederlaget har Ryssland dessutom fått ett fältherreproblem. Förbrytare som Wagnergruppens ägare Prigozjin och Putins bödel i Tjetjenien Kadyrov har sprängt våldsmonopolet och strävar uppenbart att bli legitima aktörer i den maktkamp som förr eller senare kommer att leda till att dagens korrupta maktelit tvingas bort från Kreml.

Något som kan ske förr än någon anar. Vladimir Milov i Wilfried Martens Center säger om sanktionerna mot Ryssland att de har drabbat vissa sektorer  mycket hårt men att myndigheternas manipulation av statistiken och valutakurserna har dolt situationens allvar.

En annan rapport från tankesmedjan Bruegel ger i stort sett samma bild.

Milov rapporterar om kraftiga fall i industriproduktionen, 77 procent i bilindustrin och 20-44 procent i järnvägsindustrin. I kapitalvaruindustrin har har produktionen fallit med 50 procent. Exporten av naturgas har minskat med mer än 40 procent och möjligheterna att ersätta bortfallet med ökad export till Asien är små.

Inom den finansiella sektorn varnar Milov för en bankkris, den allvarligaste på 15 år.

Bruegel menar också att teknologiembargot utgör det största problemet, men lägger till att även de västerländska företagens beslut att lämna den ryska marknaden har betydande negativa ekonomiska effekter för ekonomin.

I båda rapporterna belyses de svåra effekterna av mobilisering till krigsförbanden. I oktober, menar Milov, minskade arbetskraften med 600 000 man, som hade kallats in eller flytt ut ur landet. Tydligen är det den mest kvalíficerade arbetskraften som har minskat mest.

Effekterna av sanktionerna är mycket stora och förvärras över tiden, skriver Milov och manar väst att visa strategiskt tålamod.

I spåren av den militära katastrofen som Ryssland har iscensatt vänta nu förvärrade ekonomiska problem. Det är svårt att se hur Putin ska ta sig ur den kniptången. En demoraliserad krigsmakt som blivit av med det mesta av sin materiel, och ett näringsliv utan marknader och teknologi.

Dessvärre är det lika svårt att se ett nytt anständigt ledarskap med förmåga att ta över detta sargade, befläckade och svårt nedgångna imperium.

Underlaget till denna artikel har tillhandahållits av vår Toröredaktion.

ORBÁN UTNYTTJAR EU

 ORBÁN UTNYTTJAR EU PÅ ETT SÄTT SOM INTE GÅR ATT ACCEPTERA. EU:S PENGAR SKA INTE GÖDA KORRUPTION. SÄTT DÄRFÖR TYDLIGA GRÄNSER FÖR UNGERNS PREMIÄRMINISTER.

Man kan fråga sig hur det kom sig att Viktor Orbán förvandlades från en slank, långhårig frihetskämpe till en mätt, maktfullkomlig Putinkramare?

Zuzanna Scelènyis bok om Orbán ger svaret: "Orbán har inte förändrats. Han har alltid varit en skrupelfri maktspelare som använt alla medel för att gynna sig själv". Någon gång på vägen mellan det ena och det andra klippte han av sig håret och rakade bort skägget. Han bytte ut kravet på demokrati mot paroller om nationell storhet och bestämde sig för att skapa dagens auktoritära och korrupta EU-land.

Det är Zuzanna Scelènyi som i boken " Tainted Democracy. Viktor Orbán and the subversion of Hungary" ger en avslöjande bild av Orbáns politiska metod. Hon vet precis vad den innebär, de har varit studentkamrater.

Under 1980-talet hörde de till samma  krets, gick med i Fidez (det ungerska nationalistpartiet) och blev unga företrädare för de liberaler som krävde frihet och demokrati i Ungern. I boken beskriver hon den, i huvudsak oblodiga, revolutionen som ledde till kommunismens fall. Orbán spelade då en viktig roll. När han klev upp i talarstolen på Hjältarnas torg i Budapest sommaren 1989, och krävde att Sovjetunionens trupper skulle lämna Ungern, visade han mod och ledarskap.

Han var skicklig men också hänsynslös. Skandaler och korruption har kantat Orbáns väg till makten.

Orbán har gjort människor, företag och institutioner beroende av hans välvilja och därför lojala med hans regim. På en aktuell lista över Ungerns 200 rikaste är till exempel två tredjedelar avhängiga Orbáns förmåner. Scelènyis dystra slutsats är att "nästa generation" kanske kan göra Ungern till en verklig demokrati. Men det finns tecken på att Orbán börjar tappa greppet. Ungern har stora ekonomiska problem. Landet är beroende av att EU:s gigantiska bidrag fortsätter att flöda, men Orbáns utpressningstaktik har inte fungerat fullt ut. Förra veckan släppte Ungern sitt veto rörande EU:s stora räddningspaket till Ukraina. Men kranen med EU-pengar har inte öppnats ännu. Ungern måste fortfarande leva upp till sjutton ganska tuffa krav på reformer, bland annat att göra Högsta domstolen oberoende av den politiska makten. Det är faktiskt inte rimligt att EU fortsätter att ösa pengar över Ungern om landet inte kan garantera att pengarna inte missbrukas och göder inhemsk korruption. Då krävs många reformer.

Hur är det till exempel möjligt att Ungern kan strunta i att väcka åtal mot mot personer som EU:s bedrägeribyrå Olaf har pekat ut som ansvariga för brottsligt missbruk av EU-medel ? Sådant gör vilken skattebetalare som helst förbannad.

Just nu pågår inom EU diskussioner om att frysa Ungerns fortsatta EU-bidrag. Flera medlemsländer uppges emellertid tveka med en en frysning eftersom de inte vill medverka till att det bidragsberoende landet faller omkull.

Men alla som läst Szelényis bok inser att det måste sättas extremt tydliga gränser för en sådan som Orbán. Han har utnyttjat och samtidigt baktalat EU under så  många år att till och med hans partivänner börjar få nog. Det budskapet borde Orbán ha fått redan i början av 1990-talet, när han  började mygla sig fram till makten i Ungern.

Men för EU är det inte för sent att sätta stopp för maktspelaren i Budapest.

Underlag: Annika Ström Melin, journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

MÄNNENS ANSVAR

DET ÄR DAGS FÖR MÄNNEN ATT TA ANSVAR

 BBC gjorde för en tid sedan ett socialt experiment som följdes upp i TV. En grupp  flickor och en grupp pojkar i åldrarna åtta till tolv år lämnades ensamma i fem dagar. Flickorna höll möten, lagade mat och städade. De hjälptes åt. Pojkarna däremot? De ställde till med kaos i hela huset. Klottrade, slog sönder, dränkte varandra i sprejgrädde. Inte för att de tyckte det var kul. Det bara blev.

Den där destruktiviteten tycks vara universell, och våldet är allestädes närvarande i så gott som alla samhällen, oavsett hur civiliserade de anser sig vara. Det betyder inte att alla män och pojkar är våldsamma. Men de som är det tillåts dominera och definiera hela tillvaron.

Inom politiken föreskrivs ju att man placerar problemet hos "invandrarna", och ja, utanförskap tycks verkligen vara en drivande faktor. Detta gäller dock oavsett om man har utländskt påbrå och bor i ett storstadsområde, eller om man fötts i en nedlagd svensk bruksort. För det som en helt överväldigande majoritet av våldsverkarna verkligen har gemensamt är att de är av manligt kön.

Allt fler pojkar hamnar på efterkälken redan från början, med klena skolbetyg som varken räcker till vidare studier eller jobb. Våldet är ett sätt att få mera makt. Även över de kvinnor som inte vill ha dem. Vissa gör till och med ideologi utav detta, och den gruppen har nu blivit så stor att den nya rapporten från Center mot våldsbejakande extremism - förutom höger-, vänster- och islamistisk terrorism - lagt till ytterligare en kategori: våldsbejakande misogynt - kvinnohat.

Den beskriver en samling förvuxna mansbebisar som inte bidrar med något, men tror sig ha rätt till allt. Men att hata dem tillbaka är en återvändsgränd.

Vägen framåt blir den klassiskt kvinnligt kodade: att resonera, visa på bättre alternativ. Men detta är inte ett kvinnoproblem. De andra männen måste också börja ta del i samtalen.

Idè och underlag: Lisa Magnusson, ledarskribent DN.

BESÖK I BRYSSEL

 Aftonbladets krönikör Susanna Kirkegaard har varit på besök i Bryssel och passade då på att besöka Afrikamuséet. Vi har bläddrat lite i hennes reseberättelse.

Spårvagnen mot Bryssels Centralafrikanska muséum snirklar genom stadens utkanter. Den skitiga gamla vagnen stannar framför en gigantisk byggnad - Afrikamuséet. 

Muséet öppnades 1897 på initiativ av Belgiens kung Leopold II. Syftet var att visa upp "fristaten Kongo" för omvärlden. På den tiden var Kongo dåvarande kungens personliga koloni. Senare togs den över av nationen Belgien.

Kung Leopold II styrde Kongo som en tyrann. Invånarna tvingades till slavarbete för att utvinna naturresurser som gummi och elfenben, som sedan exporterades till Belgien. På det sättet blev kungen världens rikaste man. Han var oerhört grym mot befolkningen. De som inte fyllde sina kvoter fick händer eller fötter avhuggna. Det här straffet användes också mot barn. Ett ökänt foto från den här tiden visar en man som sitter på ett trädäck och tittar på en barnhand och en liten fot som ligger avhuggna bredvid honom. Kroppsdelarna är hans dotters. Några sådana foton finns inte i Afrikamuséets utställningar. Huset gjordes förvisso om för ett par år sedan och återöppnades 2010, kanske för att göra upp med dess historia.

Gamla rasistiska statyer plockades ihop och ställdes i ett tidigare förråd med förklarande skyltar.

En del av dem är byster gjorda efter gipsavgjutningar. Statyerna var beställda av den belgiska regeringen med syfte att kartlägga "de olika kongolesiska raserna". Gipset placerades över ansiktet på modellerna som ofta var rädda att bli kvävda under processen. Det syns på deras ansiktsuttryck.

Det fattas fortfarande en rättfram utställning med dokument och information om Belgiens och kung Leopold II:s brott mot folket i Kongo.

Sedan 2018 finns antikolonialismen inbakad i alla delar av muséet. Namn på mördade belgare i Kongo finns inetsade i betongväggarna. En del av utställningarna involverar korta filmklipp med människor som berättar om sina länders traditioner och sedvänjor.

Men framför allt är muséet fullt av djur, uppstoppade eller bevarade i alkohol i genomskinliga kärl.

Där finns krokodiler, ormar, lejon, fåglar och till och med en uppstoppad elefant. Flera rum ägnas åt traditionella masker och dräkter. I slutet av utställningen finns ett rum med ett dansgolv där besökarna inbjuds att dansa rumba!

Trots omorganisationen är det en märklig upplevelse att vandra igenom utställningen. Man har flyttat om, satt upp nya skyltar och lagt till positiva inslag om Belgien som före detta  kolonialmakt.

Den byst av kung Leopold II som tidigare tronat mitt i muséets finaste rum, återfinns nu i en monter i ett hörn.

Men mitt i staden finns gigantiska statyer av tyrannen på sin höga häst. Vackra parker bär fortfarande hans namn. Ett stort monument har tillägnats "de pionjärer som civiliserade Kongo".

Efter besöket i muséet tar jag den gamla spårvagnen tillbaka till hotellet och centrum och kliver av vid en hållplats som heter "Leopold II".

De flesta länder i Europa har gjort upp med sitt förflutna, men inte Belgien. Här lever arvet från kolonialtiden kvar, fast rotat hos hela befolkningen, hos såväl flamländare som valloner.

Susanna Kirkegaard

FURUVIKS SCHIMPANSER

 GROTESKT ATT SKJUTA SCHIMPANSER

Vad är det med alla rymningar från djurparkerna på sistone? Vildsvinet i Skånes djurpark. Den giftiga kungskobran och ugglorna på Skansen. Och så nu: Schimpanserna på Furuvik. Det är lätt att skämta om. På något vis hänger det kanske ihop: Vi ser i grunden djuren som en sorts roliga Disneyvarelser. Och då behöver man inte tänka så mycket på säkerheten eller om de mår bra.

Den mentaliteten blev som allra tydligast i varghägnet på Kolmården. Djurparken förstod sig inte på vargarnas väsen, utan behandlade dem som tama, lät besökarna gå in till dem. De blir inte tama, de blir bara människovana, alltså orädda. Flera gånger försökte vargarna ta sig ut ur hägnet. Flera gånger gick de också till attack. Men Kolmården tog det inte på allvar. Försommaren 2012 hittades till sist en vargskötare död i hägnet, allt skildrat i Lars Bergers reportagebok "Vargattacken".

Man kommer att tänka på det här igen när man hör om schimpanserna på Furuvik. Schimpanserna är våra närmaste släktingar. De hålls fångna på små ytor där de hindras från att utöva sitt naturliga beteende. En av dem, Santino- nu skjuten, blev världsnyhet när han började samla stenar varje kväll efter stängning, och kasta dem på besökarna dagen därpå, i en tydlig markering av ovilja och olust. Man har nu skjutit ihjäl fyra av dem. Tre lever och är nu infösta i aphägnet.

Schimpanserna som rymde har tagit sig ut många gånger tidigare, säger Ing-Marie Persson, som jobbat med aporna i över 30 år. - De har varit ute ett flertal gånger men det har vi fixat, säger hon.

Det är ingen fara med det. Det är groteskt och galet att skjuta dem, det borde vara straffbart. Vad vi gjorde var att vi flyttade undan  alla som inte känner dem. Sedan kunde vi på ett lugnt sätt ta in djuren igen. De är högt stående intelligenta djur och fattar vad som är på gång. De tre som nu överlevt kommer att bli djupt traumatiserade av att schimpanser i deras flock dödats. Om till exempel en hona förlorar sin unge är det viktigt att hon får bära den döda ungen en tid innan hon kan leva vidare själv.

Det är otroligt oprofessionellt att agera så som djurparksledningen nu gjort. 

Vem skulle kunna tänka sig att åka till Furuvik i framtiden och se på de tre överlevande schimpanserna, vad skulle man säga till sina barn?

Underlag: Dagstidningar och Lisa Magnusson DN.

VINTERVERSER

 Vintern var inte Alf Henriksons årstid. I hans produktion letar man förgäves efter lyriska utgjutelser om hur vackert snön faller, hur trevligt det är när julen nalkas, hur landskapet ljusnar, hur frisk den soliga vinterdagen möter en. Men vers har det blivit lika fullt. Här följer några exempel.

 SNÖN

De vita flingorna faller från skyn

och för somliga är de en vacker syn

men för andra är den syn av en sort

som det gäller att snarast sopa bort.

GUBBEN I HALKAN

Låt oss gå in från vintersnön som yr.

Och vindens yl som biter i vårt skinn.

Min väg är hal, min lårbenshals är dyr.

Låt oss gå in.

VINTERVISA

Den vita yrsnön breder sig

på frusna fält i dag

och alla liv bereder sig 

på idel obehag.

Hu, frosten känns förlama mig,

den isar viss mitt blod.

Min kära, kom och krama mig

så blir jag varm och god!

KRÅKFÖTTER I SNÖN

Fåglarnas fötter gör spår

i snön på min förstubro.

Det kom lite snö sent i går.

Fryser de inte månntro?

Nej, de har härdiga tår.

De tar kylan kring benen med ro.

Men skrivet på förstubron står

att himmelens fåglar får gno

för drägliga levnadsvillkor.

MITT I VINTERN

Fönstrets glas, du Celsius

skiljer framför allt

dina tjugo grader plus

från tjugo grader kallt.

Tusen stora upphovsmän

bör till heder tas.

Härmed hyllas särskilt den

som uppfann fönsterglas.

TOMTARNA

Tomtar med glasull i synen

gör affärer vid kyrkklockors dån

och är tacksamma för att försynen

utgav sin enfödde son.

LUCIA

Natten är mörk och vädret kallt,

vintersolståndet är nära.

En elektrifierad ljusgestalt

bringar oss glögg att förtära

till ett urkristet helgons ära.

GOD JUL

LUCIAMORGON

 JAG SAKNAR SKOLANS LUCIAMORGON SÅ MYCKET ATT JAG KAN BÖRJA GRÅTA

I dag är det luciadagen. I dagens DN kan man hitta ett kåseri av Hanna Hellquist. Det handlar om tro och traditioner och har anknytning på vårt luciafirande. Ett intresseväckande kåseri. Vi skall här återge en del av det.

Hanna Hellquist är krönikör och programledare i DN.

För många år sedan, när jag fortfarande var ung och lovande, så besökte min dåvarande kille och jag Masthuggskyrkan i Göteborg. Kyrkan ligger på en bohuslänsk bergsknalle, omgiven av välvda hyreshus och med utsikt över Älvsborgsbron.

Det var på våren, och när vi gick in i den jättelika tegelkyrkan så frös vi och det var så högt i tak och vi stod där och beundrade valven i trä och ljuskronorna som hängde ner över bänkarna.

                                                                 Masthuggskyrkan

Tänk, sa min dåvarande akademiskt fullproppade queerfeminist till kille, om man ändå hade kunnat tro. Då hade det här varit ett ställe som man kunde gå till. Då hade den här kyrkan varit min.

Men ingen av oss hade någon tro. För oss var det svårt att ens tro på att någon annan kunde tro. Vi trodde inte. Vi visste.

Jag växte upp i ett religiöst hem. Min pappa vägrade att döpa mig, han ansåg det som ett slags övergrepp, och i vuxen ålder håller jag alla former av religion på behörigt avstånd. Jag bor i en bermudatriangel av Gustav Vasa kyrka, Matteus kyrka och Norrmalmskyrkan men jag har aldrig varit inne i någon av dem. Jag skulle känna mig skenhelig om jag gick in, tror jag Nej, jag vet.

Tänk om någon skulle se att jag var ny och komma fram till mig och liksom bjuda in mig i gemenskapen? Det skulle vara ungefär som att få hjälp av en expedit i en butik som man inte ens vill vara i.

Jag har vänner som tror och vänner som inte tror men som ändå går till kyrkan ibland och lyssnar på en kör eller en konsert. Under advent kan man gå och lyssna på musik överallt i stan. När min sekulära vän AK beskrev det kyrkliga rummet som hon nyss besökt så fick hon nästan nåt religiöst i blicken. Det är den enda platsen kvar i stan där det inte förväntades att hon antingen skulle köpa något, applådera något eller bekänna något.

Jag vet inte om det säger mer om samhället än om kyrkan, sa hon, men det är så fint med ett rum där inget handlar om dig, där alla är snälla mot varandra, alla visar hänsyn och vördnad och man upplever något tillsammans, i stillhet. Hon kunde bara vara där, lyssna på musiken, nicka tyst åt sin bänkgranne och gå hem.

Min vän Sara, som tror, beskriver kyrkan som en blandning mellan det privata och det offentliga. Att man får vara ibland andra människor, om man inte känner, och utöva något så privat som sin tro. Och när hon säger det slår det mig att jag saknar en sådan plats i mitt liv. Jag har antingen det jätteoffentliga eller det jätteprivata. När jag stänger min egen dörr så är jag ensam. När jag går ut är jag mitt i stan , mitt i offentligheten.

Det närmaste jag kommit en sådan plats som Sara pratar om är skolan. Jag saknar skolan ibland så jag kan gråta. Särskilt så här i jultider.

Jag saknar traditionerna vi hade på  skolan. Jag saknar de mörka morgnarna och att vi sjöng i kören allihop, även om vi inte kunde sjunga. Det viktiga var att alla var med. Jag saknar ritualerna.

I  dag är det lucia. Jag har inga traumatiska luciaminnen från skoltiden, tvärtom så minns jag det som att hela skolan samlades som i en märklig vapenvila, och att den varma gemenskapen i den nedsläckta matsalen på luciamorgonen gjorde att till och med de störiga killarna höll käften när luciatåget gjorde entré, och jag har för mig att vi alla sjöng med och att det var levande ljus och stearin som droppade  ner i håret och över pannan på lucian men hon bet ihop och vi beundrade hennes självupoff6ring. Det var magiskt.

Vi slängde ut ritualerna  med religionen och jag saknar dem. En vacker dag skall jag våga mig in i värmen igen.

TAMKATTEN

 KATTEN HAR GÅTT SINA EGNA VÄGAR OCH BEVARAT SITT VILDA URSPRUNG

Sveriges äldsta katter har hittats i en överklassgrav i Västergötland. Långt tidigare, för 10 000  år sedan, fanns tama katter på Cypern.

Medan de gamla egyptierna och säkert också de ännu äldre cyprioterna tillbad katter som heliga, såg tvärtom de tidiga kristna katterna som representanter för djävulen och ondskan.

På gamla påskkort kan man se att påskkärringar, förutom kaffepannan, hade katten med sig på kvasten under färden till Blåkulla, den plats dit häxorna enligt folktron flög på skärtorsdagen för att fira häxsabbat med djävulen. 

En motsvarande dualitet kan sägas leva kvar än i dag. 

I dag håller sig nästan vart femte hushåll i Sverige med katt - totalt är de närmare 1,5 miljoner. Ofta bringar katterna stor glädje för sina ägare. Men det finns också en baksida. Tamkatter dödar miljontals småfåglar i Sverige varje år. Även om effekten är försumbar på nationell nivå, kan katter göra fågellivet torftigare i tätbebyggda områden. - Arter som rödhake och pilfink hör till de utsatta om det finns katter i närheten, säger Sören Svensson som är professor emeritus i ekologi vid universitet i Lund.

Omkring var tionde svensk är allergisk mot katter. De får besvär med snuva och irriterade ögon och inte sällan med astma och andnöd, som kan vara livshotande.

Trots dessa effekter på djurliv och allergiker, är katter i hög grad oreglerade i svensk lagstiftning.

Enligt första paragrafen i lagen om tillsyn över hundar och katter ska kattägare sköta sina djur på ett sätt som förebygger "skador eller avsevärda olägenheter". Men i övrigt handlar lagtexten nästan bara om hundar.

Det senaste decenniets arkeologiska forskning med dna-teknik och moderna dateringsmetoder har avslöjat många nyheter om hur vildkatter med ursprung i norra Afrika och Mellanöstern har kunna få en så dominerande ställning i moderna människors liv.

                                                                        Farbkatt 

                

Den ökenlevande afrikanska vildkatten, även kallad farbkatt, sökte sig till människans boplatser i samband med att vi utvecklade det första jordbruket. Ungefär samtidigt började vi tämja fåren, de första getterna, korna och grisarna. I katternas fall verkar samlevnaden ha inletts på deras egna villkor, i mycket högre grad än för de andra djuren. När de första bönderna började samla säd i stora magasin drogs mössen dit och katterna såg sin chans att fånga lättillgängliga byten. Människorna i sin tur såg fördelarna med att katterna höll efter möss och råttor.

Det finns flera spridda fynd av kattben på Cypern som är 10 500 år gamla. I ett fynd låg katten i en egen grav, någon decimeter från en människa, tillsammans med fina gravgåvor  som snäckor, hängsmycken, ockra och verktyg av flinta.

Länge var Egypten den nod varifrån katter spreds över Medelhavsområdet. Därför har det länge funnits en felaktig uppfattning att tamkatten också kommer därifrån. Tamkattens historia är mycket äldre, nästan lika gammal som jordbrukets uppkomst, vilket fynden från Cypern visar.

Katten väg över Europa skiljer sig en hel del från vägarna för får, get, gris och ko. Det är logiskt med hänsyn till katternas självständiga kynne. Man kan säga att katterna än i dag på sin höjd är halvdomesticerade. De har i allmänhet bevarat sitt vilda ursprung betydligt mer än andra husdjur.

Katten föredrar att gå sina egna vägar, den är mycket svårare att föra med sig på  en fotvandring jämfört med en gris eller ko.

Vad som däremot fungerade var att föra med sig katten i en båt. Att hamna i det omgivande kalla vattnet såg katten som ett sämre alternativ än att stanna kvar ombord. Vid till exempel vikingatidens båtfärder fanns ofta en eller flera katter med ombord. Dessa färder gick över hela Atlantkusten inklusive de brittiska öarna,  in i Medelhavet och längs de ryska floderna.

De äldsta kända katterna i Sverige har hittats i en grav i Varnhem i Västergötland. Där låg två katter - en unge och en vuxen - i en grav tillsammans med med en kvinna som helt klart tillhört samhällets översta elitskikt. Det låg rikliga gravgåvor i graven, guld- och silversmycken och dräktdetaljer.

Maria Vretemark, förste antikvarie vid Västergötlands muséum, säger att överklassen i Skandinavien tog till sig sedvänjor från den romerska kulturen bland annat vad gäller deras inställning till husdjuren. De första tamkatterna som fördes till Västergötland kan ha kommit från Romarrikets norra provinser, det vill säga dagens Tyskland.

Underlag: Karin Bojs, DN, med flera.

HUR MÅR VÅRA FÅGLAR?

 FLERA SYDLIGA FÅGLAR - OCH FÄRRE NORDLIGA

Är det ovanligt ont om talgoxar denna vinter? Och är det ovanligt gott om koltrastar?

Frågorna kommer från dem som plikttroget laddat sina fågelmatare med frön och talgbollar och vill ha matgäster, men saknar den vanligaste av alla - talgoxen som alltid vinner den årliga fågelräkningen "inpå knuten".

Vinterfåglarna räknas varje år i ett riksomfattande miljöövervakningssystem av Lunds universitet i samarbete med Naturvårdsverket, länsstyrelserna och Artdatabanken. Många hundra fågelentusiaster räknar antal och arter en gång i månaden från oktober till mars. Pippiskolan har medverkat i tjugofem år.

Årets vinterdata är inte sammanställda än, men går man för trenderna för våra vinterfåglar ser man att åtta arter har ökat i antal och sex har minskat, räknat på totalt 113 arter under en tioårsperiod. Bland dem som ökat är bland andra tjäder, knölsvan och koltrast. Minskat har bland andra talltita, gräsand, kråka och talgoxe, den senare med två procent.

Bland 30 arter av sjöfåglar har antalet ökat kraftigt. Trenden är att 14 arter ökar och två minskar. De som ökat mest är bland andra toppskarv, flera andarter, häger och sothöna. Minskat har ejder och vigg.

Den goda utvecklingen för sothöns ser ut att hålla i sig. Så sent som första veckan nu i december trängdes överraskande flera hundra sothöns i ännu öppna fågelsjön Fysingen i Uppland.

 Några arter har utmärkt sig med stadig ökning under lång tid som havsörn, blåmes, korp, grågås och stare.

Över en tjugoårsperiod är bilden svagt negativ för fåglar som är beroende av en viss livsmiljö. Särskilt tydligt är det i skogen i brist på döda träd och bland jordbruksmarkernas fåglar som länge har haft problem i det moderna jordbruket.

Störst förändringar sker i fjällmarkerna med en ökning på 3,3 procent de senaste åren,  vilket både glatt och överraskat forskare i vårt varmare klimat och när fjällhedarna växer igen. Även våtmarkernas fågelfauna i södra Sverige ökar med nära 4 procent senaste 10 åren, tack vare fler sångsvanar och tranor. Tydligt är att många unga miljöaktivister limmar fast sig på motorvägarna alldeles i  onödan i kamp för våtmarkerna.

Alla siffror indikerar att vi får allt fler sydliga fåglar och allt färre nordliga fåglar i landet. Samma sker över hela Europa och det varmare klimatet gynnar allmänt sett sjöfåglarna. Knipa och vigg söker sig norrut.  

Underlag: Fågelkännaren Åke Ekdahl, DN