PUTIN ÄR LIVRÄDD FÖR RYSSLANDS FÖRFATTARE

 VLADIMIR PUTINS FÖRFÖLJELSE AV LITTERATUREN, MUSIKEN OCH KONSTEN, VISAR ATT HAN ÄR SKRÄCKSLAGEN FÖR EN KULTUR SOM SÄGER SANNINGEN.

Det var tidigt i februari i år som en arresteringsorder utfärdades mot den ryske författare Boris Akunin. Med titlar som "Vinterdrottningen", "Turkisk gambit" och "Leviathan" är han en av landets populäraste och översatt till en mängd språk, däribland svenskan. Hans brott: Han motsatte sig Ukrainakriget och kritiserade Putin. Därför anklagades han först för terrorism och extremism och klassades sedan som utländsk agent. I februari skulle han till sist alltså ha gripits av polisen, om han inte befunnit sig i exil i  Storbritannien.

Boris Akunin är bara en i en mycket lång rad av författare, konstnärer och intellektuella som angripits av Putin-regimen. Många som Masha Gessen och Valerij Panjusjkin, har liksom han drivits i exil. En del har dödats, andra slängts i fängelse efter fabricerade anklagelser.

Regimen gör också vad den kan för att sätta ekonomiskt tryck på sina intellektuella motståndare.

Den slår mot annonsintäkter och royalties och utövar påtryckningar på utländska stater att inte låta exilryska presidentkritiker uppträda.

Vladimir Putins förföljelsekampanjer mot företrädare för den ryska kulturen är inge ny företeelse.

Tvärtom följer han bara en rysk tradition med månghundraåriga rötter.

På onsdagen hölls ett seminarium om läsande i Stockholm, arrangerat av Bokförlaget Stolpe samt Axel och Margaret X:son Johnsons Stiftelse. Bland talarna fanns Bengt Jangfeldt, en av Sveriges stora auktoriteter på den ryska kulturen och litteraturen. Vi må beundra den stora myllan av ryska författare, var hans budskap, man måste veta att de under landets moderna historia arbetat i kamp mot regimen.

"Från första början har de förföljts", säger Jangfeldt. Till och med "upplysningsmonarken" 

Katarina den Stora lät bränna böcker och skicka författare till Sibirien, en även fortsättningsvis vanlig metod.

Aleksandr Pusjkin censurerades och förvisades, Ivan Turgenjev dömdes för brott mot censurlagarna

och förvisades till sitt gods. Fjodor Dostojevskij deltog i en socialistisk studiecirkel, skenavrättades och dömdes till tio år i Sibirien. Maxim Gorkij - dömd till fängelse och förvisad  till Krim.

Och så har vi inte ens nått fram till kommunistperioden och massmördare som Lenin, Stalin och

Brezjnev. Hundratals författare avrättas, hetsas till självmord, drivs i landsflykt, döms till psykiatrisk tvångsvård, censureras. Det handlar om Nobelpristagare som Solzjenitsyn, Bunin och Pasternak, om giganter i litteraturhistorien som Mandelstam, Bulgakov och Achmatova.

                                                                   Thomas Mann

"Motståndet mot Putin måste arrangeras från exilen", konstaterar Bengt Jangfeldt och drar likheter med den exiltyske författaren Thomas Mann och hans syn på nazismen i sitt hemland. " Det fanns en naiv syn på Tyskland då, liksom ibland på Ryssland i dag".

Thomas Mann förespråkade vad han kallade "militant humanism", där han tog kraftigt avstånd från Hitler och västvärldens försök att blidka honom och gå honom till mötes. Det enda sättet att nå en varaktig fred var att krossa Hitlerregimens barbari.

Vi måste lyssna på de ryska intellektuella, stötta dem, hålla upp dem i ljuset, se till att deras budskap sprids långt över landets gränser.

"Något som detta har inte skett sedan Stalins stora terror", konstaterar Boris Akunin när han stämplats som terrorist av Putins livrädda regim. Efter det har han drabbats av en arresteringsorder, Aleksej Navalnyj har mördats och diktatorn Putin fuskat till sig ytterligare en valseger.

Underlag: Ledare DN 22 mars 2024.

SVERIGE MEDLEM I NATO

Den 7 mars 2024 antogs Sverige som 32:a medlem i Nato vid en ceremoni i Washington.

Den två år långa resan mot medlemskap är över. Det vi nått är en historisk brytpunkt för Sverige. Konsekvenserna kan bli enorma.

För att förstå vad som väntar är det värt att minnas var vi kommer ifrån. Sverige var inte alliansfritt i 200 år på grund av fobisk rädsla för internationella sammanslutningar. Vi var det för att vi till varje pris ville stå utanför konflikter. Bibehålla handlingsfrihet. Inte binda upp oss i åtaganden som kunde eskalera utom vår kontroll. Sverige hade försökt hålla sig med balanspolitik under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Det hade slutat med förlusten av Finland och nära nog med vår undergång som självständig nation.

Den inriktning som följde var att i första hand hålla Sverige utanför krig. Detta var ett vägval grundat främst på realism snarare än idealism. Därför krävde freden ibland att man tullade på sina egna ideal, oavsett om det gällde att transitera tyska tåg eller lämna ut balter till Sovjetunionen.

"Alliansfrihet i fred syftande mot neutralitet i krig", var ingen trollformel.

Flera småstater i Europa försökte hålla sig neutrala under andra världskriget men invaderades ändå. Sverige klarade sig med ett stort mått av geostrategisk tur. 

Det var därför ingen slump att Danmark och Norge var med och grundade Nato 1949 medan Sverige valde att stå utanför. Grannländernas krigserfarenheter hade visat på handlingsfrihetens brister och 

ledde till en annan slutsats. Man måste vara så stark att det inte är lönt att angripa en. Då bevaras freden. Det är den avskräckningen Nato bygger på, som Sverige nu ansluter sig till och förhoppningsvis ger ännu större tyngd. I bästa fall gör vårt Nato-medlemskap att kriget aldrig kommer. Men det är ett spel med höga insatser. Fungerar inte avskräckningen så är vi nu "all in".

Från att ha kunnat stå utanför alla konflikter, även de som rasade alldeles utanför knuten, så har vi

nu bundit oss för att omedelbart dras in i konflikter i stället - och det gäller även långt bort - Svarta havet, Rumänien, Turkiet, Island, Kalifornien.

Andra världskriget kunde vi vänta ut, det tredje får vi utkämpa. Det är trots allt ett ganska stort skifte.

 

Det var Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina som fick vågskålen att tippa över. Men sanningen är nog att vi började den här resan för länge sedan.  Vårt töjbara Nato-medlemskap är bara ändhållplatsen.

Alliiansfriheten hade länge eroderat underifrån. EU- medlemskapet var en del förstås, det allt mer utökande samarbetet  med Nato ett annat. Vårt töjbara kollektiva samvete har nog ersatts av en mer moralisk hållning, där vi nu ser oss ha ett mer direkt ansvar också för andras säkerhet, även på,bekostnad av vår egen. Att vi måste stå upp för demokratiska värden med andra demokratier. "Vi vill få säkerhet men också ge säkerhet", som Ulf Kristersson säger.

Men till syvende och sist har nog det materiella vägt tyngst. 

En trovärdig alliansfrihet kräver ett starkt eget försvar. Men när vårt plötsligt behövdes var det så kört i botten att det var omöjligt att snabbt bygga upp det igen.

Det är svårt att se att medlemskap i Nato stod för något annat trovärdigt alternativ. Att klamra sig fast vid alliansfriheten var förstås inte omöjligt eftersom hot alltid kan bedömas olika.

Det är sant att en invasion mot Sverige skulle vara ett vansinnesprojekt, svårt att lyckas, kostsamt, 

farligt. Men när hotet kommer från ett land som är i full färd med att misslyckas med en kostsam och farlig invasion mot ett grannland börjar den sakliga bedömningen plötsligt väga ganska lätt.

Diskussionen om Sverige i Nato har ännu inte tagit sig förbi för eller emot, men det är onekligen dags nu. Vi har valt väg. Nu får vi ta itu med att bli en så effektiv allierad som möjligt för att ge så mycket tyngd som möjligt åt det säkerhetspolitiska vägval vi har gjort.

Men det finns ingen anledning om att hymla om vad detta vägval betyder. Risken för att vi måste stå själva mot Ryssland har minskat. Risken för att vi dras in i krig utanför våra gränser ökar. Det är svårt att kalla den här utvecklingen något annat än historisk.

Underlag: Niclas Vent, Aftonbladet.

ÄR LIBERALERNA LIBERALA?

Det värsta med L-ledaren Johan Pehrsons utspel om ett barnlås på sociala medier efter klockan 23 är inte att det knappast skulle få någon praktisk effekt . Nej, att det är ytterligare ett förslag som avslöjar hur lite liberal man i dag kan vara och ändå kalla sig liberalpartist.

Jag tänker att Pehrson ändå en gång i tiden skrev in sig under den liberala fanan för att han någonstans ville minska politikers makt över individen? Att han såg två korgar framför sig: i den ena ligger sådant som den politiska klassen måste ordna, i den andra sådant som bäst sköts av dem som närmast berörs och att målet med hans värv var att se till att den första korgen förblev så tom som möjligt?

Som liberal åsiktsfrände kan jag tycka att sådant som barnens surfande bäst hanteras av deras föräldrar. Men Pehrson vill se till att "utgångspunkten är att det här stängs av klockan 23" och utse expertgrupper till att ta fram detaljerna.

 

Så varför stanna där?

Varför inte i liberalismens namn detaljreglera ännu mer -  till exempel låta expertkommittén förbjuda olämpliga spel, upprätta listor över ickekränkande  användarnamn och sätta en gräns för hur många korvrecept en boomer får dela på Facebook utan att folkhälsan blir lidande.

Nej, hur detta går ihop med liberalismen undgår mig. Tills jag påminns av en klokare kollega: det var ju inte Liberalerna som Johan Pehrson en gång gick med i, utan Folkpartiet. Alltså det parti som i åratal bildade en ohelig och mycket stadig förmyndarallians med Socialdemokraterna.

Med den insikten finns förstås ingen gräns för hur långt Pehrsons centralkommitté kan tänkas gå.

Då: förbjud mellanölet. I dag: lägg en bred bombmatta av lagar som kraftfullt begränsar våra barns konsumtion av chips och energidryck medan de surfar på uppbyggliga sajter mellan klockan 8 och 23.

Underlag: Erik Helmerson, ledarskribent DN.