MARIE ANTOINETTES DAG 16 OKTOBER

 

16 oktober varje år brukar trogna rojalister samlas i Paris för att gemensamt minnas och sörja Frankrikes drottning Marie Antoinette, som halshöggs den 16 oktober 1793. Giljotinen stod vid Place de la Concorde i Paris, i dag ett livligt trafikerat torg med lyxhotellet Crillon. Ludvig XVI hade avrättats några månader tidigare på samma plats. Det var under den intensivaste tiden av terror under den franska revolutionen. Kungaparet hade försökt rymma från Paris, men greps vid gränsen. Flykten hade varit planerad av den svenske greven Axel von Fersen,,som hade haft en femtonårig relation med drottningen. Han körde själv deras vagn ut ur Paris, men var sedan tvungen att lämna över tömmarna till några franska officerare. Fersen red ensam snabbt mot Belgien.

Drottningen råkade trampa bödeln på foten då hon steg upp på giljotinen. Därför blev hennes sista ord: "Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit". Hon blev trettiosju år gammal.

Axel von Fersen  fick dödsbudet i Bryssel fyra dagar senare. Han bröt helt ihop. I ett brev till systern Sophie Piper, skriver han: "Jag har nu förlorat allt som jag haft i världen. Hon som utgjorde min  lycka, för vars skull jag levde, ja min kära Sophie, jag har aldrig upphört att älska henne, jag kunde  det inte, ej ett ögonblick har jag upphört att älska henne och allt i världen skulle jag offra för hennes skull... Hon som jag älskade så, för vilken jag skulle kunna giva tusen liv, finns inte mer. Ack, Herre Gud, varför ska du lägga en sådan börda på mig, varigenom har jag förtjänat din vrede. Hon lever ej mer. Min smärta är outsäglig... Jag kommer alltid att ha hennes bild  inför mina ögon, inom mig. Minnet av vad hon var för mig skall komma mig att  begråta henne evigt.

Det är troligt att Marie Antoinettes son Louis Charles, hertig av Normandie, var Axel von Fersens son. I dagboken skriver han nu:"Jag tänker på henne oavbrutet, på alla de ohyggliga enskildheterna av hennes lidande och på hennes barn, hennes olycklige son, på hans uppfostran som nu ej kan bli fullbordad, på den behandling han kanske är underkastad, på hur olyckligt det var att drottningen inte fick se honom under sina sista ögonblick..."

Sonen Louis Charles avled 1805, tio år gammal, av den vanvård han fick genomgå under sin fångenskap efter moderns död.

Då ätten Bourbon återfick kronan 1815 gravsattes Marie Antoinette i klosterkytkan Saint Denis i Paris utkant. Där förvaras också sonens hjärta.

Axel von Fersen lynchades i Stockholm 1810, felaktigt anklagad för att ha förgiftat  blivande kronprinsen Karl August.

I dag tvistar två kungahus om vilka som är de rätta arvtagarna av Frankrikes tron, nämligen den spanska grenen av ätten Bourbon och huset Orléans.

Underlag: Herman Lindqvist

 

 lycka, för vars skull jag levde, ja min kära Sophie, jag har aldrig upphört att älska henne, jag kunde det inte, ej ett ögonblick har jag upphört att älska henne, och allt i världen skulle jag offra för hennes skul...Hon som jag älskade så, för vilken jag skulle kunna giva tusen liv , finns inte mer. Ack, Herre Gud, varför ska du lägga en sådan börda

ADEL, PRÄSTER, BORGARE OCH BÖNDER

 Sveriges riksdag blandar sig numera inte i  hur kungabarnen uppfostras. Men så har det inte alltid varit. Under den så kallade Frihetstiden, då var det riksdagen som bestämde och kungabarnen hade mycket litet att säga till om, beslöt den svenska riksdagen att det var ständernas rättighet och skyldighet att forma de kungliga barnen. Därför bestämde och fastställde de att prinsarna måste läras att,

"kungliga personer icke äro av finare slag skapade än andra människor, lika eländiga i början av deras livstid, lika skröpliga under fortgången, uti ändalykten lika dödliga med dem inför Gud på domens dag lika ringa och föredömliga för deras laster och odygder, att folkets val är grunden för deras höghet, och att den Allerhögste icke skapet människosläktet för tjugo familjers särskilte lystnad."

Ständerna skrev att prinsarna måste "hållas tarvligen uti mat och kläder, på det att deras egen sparsamma hushållning måste tjäna undersåtarna till eftersyn."

Prinsarna måste resa mycket i landet, bo hos enkla människor för att förstå hur vanligt folk hade det.

Prinsarna var blivande kungarna Gustav III och Karl XIII samt deras yngre bror Fredrik Adolf.

Prinsarnas apanage skulle inte vara högre än riksrådens lön.

Prinsessan Sofia Albertina var då bara ett år gammal, så hon nämndes inte alls i de här instruktionerna.

Riksdagens beslut låter som något som kunde ha beslutats under kulturrevolutionen i Kina eller som ett förslag under de röda åren i Sverige på 1960-talet. Men Sveriges riksdag var så radikal redan år 1754. 

Vad tror ni kronprinsessan Victoria skulle säga om hon serverades ett sådant riksdagsbeslut?

För den drabbade modern till prinsarna, drottning Lovisa Ulrika, gift med kungen Adolf Fredrik, var alla mått rågade för länge sedan. Den stolta och häftiga drottningen var uppväxt vid ett enväldigt hov i Preussen. Hon hatade dessa ständer som hon tyckte hade förödmjukat henne, hennes barn, kungen och hela fursteämbetet till vilken hon och hennes fäder varit födda sedan 1400-talet. Hon samlade en liten grupp av rojalistiska adelsmän omkring sig. Hon kunde aldrig förstå hur till exempel bönder kunde bli riksdagsmän och tas emot av kungen. Det var bara i Sverige som bönderna bildade ett eget stånd i riksdagen.

Självklart gick hon till motattack. Allt vad hon trodde på och levde för var hotat. Hon var övertygad om att ständerväldet måste störtas med en revolution. Hon samlade en liten grupp av rojalistiska adelsmän omkring sig och tillsammans planerade de en statskupp, men misslyckades på grund av att en av medarbetarna flippade ut efter en berusad afton och kuppen avslöjades i förtid. Som vi ofta har konstaterat: allt var inte bättre förr.

Underlag: Herman Lindqvist



SVERIGE MEDLEM I NATO

Den 7 mars 2024 antogs Sverige som 32:a medlem i Nato vid en ceremoni i Washington.

Den två år långa resan mot medlemskap är över. Det vi nått är en historisk brytpunkt för Sverige. Konsekvenserna kan bli enorma.

För att förstå vad som väntar är det värt att minnas var vi kommer ifrån. Sverige var inte alliansfritt i 200 år på grund av fobisk rädsla för internationella sammanslutningar. Vi var det för att vi till varje pris ville stå utanför konflikter. Bibehålla handlingsfrihet. Inte binda upp oss i åtaganden som kunde eskalera utom vår kontroll. Sverige hade försökt hålla sig med balanspolitik under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Det hade slutat med förlusten av Finland och nära nog med vår undergång som självständig nation.

Den inriktning som följde var att i första hand hålla Sverige utanför krig. Detta var ett vägval grundat främst på realism snarare än idealism. Därför krävde freden ibland att man tullade på sina egna ideal, oavsett om det gällde att transitera tyska tåg eller lämna ut balter till Sovjetunionen.

"Alliansfrihet i fred syftande mot neutralitet i krig", var ingen trollformel.

Flera småstater i Europa försökte hålla sig neutrala under andra världskriget men invaderades ändå. Sverige klarade sig med ett stort mått av geostrategisk tur. 

Det var därför ingen slump att Danmark och Norge var med och grundade Nato 1949 medan Sverige valde att stå utanför. Grannländernas krigserfarenheter hade visat på handlingsfrihetens brister och 

ledde till en annan slutsats. Man måste vara så stark att det inte är lönt att angripa en. Då bevaras freden. Det är den avskräckningen Nato bygger på, som Sverige nu ansluter sig till och förhoppningsvis ger ännu större tyngd. I bästa fall gör vårt Nato-medlemskap att kriget aldrig kommer. Men det är ett spel med höga insatser. Fungerar inte avskräckningen så är vi nu "all in".

Från att ha kunnat stå utanför alla konflikter, även de som rasade alldeles utanför knuten, så har vi

nu bundit oss för att omedelbart dras in i konflikter i stället - och det gäller även långt bort - Svarta havet, Rumänien, Turkiet, Island, Kalifornien.

Andra världskriget kunde vi vänta ut, det tredje får vi utkämpa. Det är trots allt ett ganska stort skifte.

 

Det var Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina som fick vågskålen att tippa över. Men sanningen är nog att vi började den här resan för länge sedan.  Vårt töjbara Nato-medlemskap är bara ändhållplatsen.

Alliiansfriheten hade länge eroderat underifrån. EU- medlemskapet var en del förstås, det allt mer utökande samarbetet  med Nato ett annat. Vårt töjbara kollektiva samvete har nog ersatts av en mer moralisk hållning, där vi nu ser oss ha ett mer direkt ansvar också för andras säkerhet, även på,bekostnad av vår egen. Att vi måste stå upp för demokratiska värden med andra demokratier. "Vi vill få säkerhet men också ge säkerhet", som Ulf Kristersson säger.

Men till syvende och sist har nog det materiella vägt tyngst. 

En trovärdig alliansfrihet kräver ett starkt eget försvar. Men när vårt plötsligt behövdes var det så kört i botten att det var omöjligt att snabbt bygga upp det igen.

Det är svårt att se att medlemskap i Nato stod för något annat trovärdigt alternativ. Att klamra sig fast vid alliansfriheten var förstås inte omöjligt eftersom hot alltid kan bedömas olika.

Det är sant att en invasion mot Sverige skulle vara ett vansinnesprojekt, svårt att lyckas, kostsamt, 

farligt. Men när hotet kommer från ett land som är i full färd med att misslyckas med en kostsam och farlig invasion mot ett grannland börjar den sakliga bedömningen plötsligt väga ganska lätt.

Diskussionen om Sverige i Nato har ännu inte tagit sig förbi för eller emot, men det är onekligen dags nu. Vi har valt väg. Nu får vi ta itu med att bli en så effektiv allierad som möjligt för att ge så mycket tyngd som möjligt åt det säkerhetspolitiska vägval vi har gjort.

Men det finns ingen anledning om att hymla om vad detta vägval betyder. Risken för att vi måste stå själva mot Ryssland har minskat. Risken för att vi dras in i krig utanför våra gränser ökar. Det är svårt att kalla den här utvecklingen något annat än historisk.

Underlag: Niclas Vent, Aftonbladet.

FIENDENS FIENDE ÄR INGEN SANN VÄN

 VALET TILL EUROPAPARLAMENTET I ÅR ÄR VERKLIGEN ETT ÖDESVAL

"Min fiendes fiende är min vän", är ett alltför vanligt motto i det politiska landskapet. Det kan ta oss från den genuina viljan att förändra och förbättra för andra, till polarisering och principlöshet. I slutänden kan det få engagerade individer, enskilda partier och hela internationella samarbeten gå åt helt fel håll.

Vem som är en sann vän tåls att tänkas på lite extra detta valår 2024. I juni utser EU:s medborgare de 720 ledamöter som får Europas framtid i sina händer . Det blir ett sant ödesval.

GRUPPERINGAR 2019

Sedan Europaparlamentsvalet 2019 har flera högerpopulistiska partier etablerat sig i Europas länder, vilket gjort att de populistiska och nationalistiska högergrupperna ID och ECR - där SD huserar - spås gå framåt med kraft. Risken finns att båda två passerar den i dag tredje största  partigruppen "Renew Europe" - där Liberalerna och Centerpartiet ingår.

Valet är månader bort men redan nu måste efterspelet diskuteras på allvar. Om prognoserna stämmer är det möjligt att Moderaternas och Kristdemokraternas partigrupp EPP får en vågmästarroll. Beroende på sakfråga skulle de kunna bygga majoriteter med antingen liberala, socialdemokratiska och gröna europavänner eller högerradikala euroskeptiker.

Valet kan tyckas enkelt men redan nu finns oroande rapporter om att EPP vill revidera vissa delar av EU:s stora klimatpaket "Fit for 55". Där har de med sig partigrupperna längre ut på högerkanten. En högermajoritet i Europaparlamentet skulle alltså kunna leda till en nedmontering av klimatpolitiken. 

P

På ämnet nedmontering måste också de högerradikalas meritlista vad gäller rättsstatliga principer lyftas, där både polska "Lag och rättvisa" och ungerska "Fidesz" stått för decennier av nationellt styre som gjort dem till den liberala demokratins dödgrävare i Europa. Det förstnämnda partiet är överlägset störst i SD:s partigrupp - där det senare partiet knackar på och vill in.

Men inget är så direkt avgörande för Europas framtid som utvecklingen i Ukraina. Det ukrainska försvarets frontlinje mot Putins trupper är hela den europeiska frihetens gräns. Och det är ingen slump att det är just den gränsen som högernationalisterna har svagast intresse för. Som Ingrid Carlberg visat i DN, finns det inte bara pengaspår mellan Europas radikala och Kreml, utan också en värdegemenskap i deras hat mot liberala grundvärden som mångfald och HBTQ1plus. Efter valet i juni är det många som kommer att behöva bekänna färg. Blir det kompromisser européer emellan som tar samarbetet framåt, eller Putins desinformation.

Underlag: Ulrica Schenström, vd för den gröna, liberala tankesmedjan Fores.

                                                                   Ulrica Schenström

Hamas har förlorat kontrollen över Gaza

                                      Israels försvarsminister Yoav Gallant

Terrororganisationen Hamas har förlorat kontrollen över Gaza. Alla som kan, flyr söderut mot Haaretz, säger försvarsminister Yoav Gallant. Enligt honom har Israels försvar, IDF, intensifierat attackerna mot Hamas tunnelsystem de senaste dagarna.

Uttalandet kommer efter nya rapporter om strider mellan IDF och Hamas i Gaza stad på måndagen. Bland annat hävdar IDF att 21 Hamasterrorister, gömda bland civilbefolkningen dödats vid al-Qudssjukhuset.

I en intervju från Haaretz på måndagkvällen uppger Gallant att Hamas inte förmår stoppa de framryckande israeliska styrkorna. Han uppger vidare att varje dag elimineras fler Hamasbefäl och dussintals, ibland hundratals,  terrorister. Försvaret opererar i hjärtat av Gaza stad.

Redan i förra veckan hävdade Israel att Hamas tappat kontrollen av norra delarna av Gaza stad. Även där kommer rapporter om intensiva strider.

-Hamas har fortsatt stridsförmåga i norra Gaza, men vi har under de senaste dagarna sett att de förlorar greppet om hela Gazaremsan, säger IDF:s talesman Jonathan Conricus.

Samtidigt som striderna fortgår höjs allt fler röster om eldupphör. På måndagen uppmanade EU:s utrikeschef Josep Borrell till pauser i striderna med syfte att släppa in humanitär hjälp till civilbefolkningen.

Israel har vid flera tillfällen meddelat att landet inte går med på någon form av eldupphör innan gisslan släppts. Som svar har Hamas krävt eldupphör för att släppa gisslan. På måndagen meddelade Hamas väpnade gren, al-Qassem-brigaderna, att man är redo att släppa 70 kvinnor och barn ur gisslan om Israel går med på ett fem dagar långt eldupphör.

I avtalet borde det finnas uppgörelser om ett fullständigt eldupphör och att släpa in humanitär hjälp till alla delar av Gazaremsan, säger al-Qassem-brigadernas talesperson Abu Abaida, rapporterar Reuters.

Minst 230 personer togs som gisslan av Hamas den 7 oktober. Bland dem finns bland annat ett treårigt barn med amerikanskt medborgarskap, någonting som framgår av ett samtal mellan USA:s president Joe Biden och Qatars emir Tamim bin Hamad. Barnets föräldrar uppges ha dödats den 7 oktober.

Underlag: DN 15 november 2023.

 

CHRISTOPHER POLHEM

 Han föddes 1661 i Visby som Polhammer. Hans far var österrikare. Den fattige men
begåvade pojken togs om hand av rika sponsorer som sände honom till Uppsala
där han snabbt reparerade trasiga ur och maskiner som stått stilla i hundra år.
Hans uppfinning av ett vindspel för Falu kopargruva gav honom högt anseende
och höga ämbeten samt medel för studieesor utomlands. Han gjorde en rad upp-
finningar inom jordbruket och bergshanteringen. KarlXII gjorde honom till

kommerseråd och till adelsman. Han tog iniativ till Kungliga modellkammaren,

en föregångare till Tekniska Högskolan.

Christopher Polhem blev 90 år gammal. Enligt uppgift sov han under en period

bara 3 timmar per natt, då han hade så många uppgifter att ta sig an. Hans rastlösa
verksamhetslust kombinerades med stor idérikedom och begåvnig. Hans minne
lär skall ha varit så gott att han ofta inte behövde ritningar till sina projekt.

Under sin livstid hann han göra en hel del. Han brukar benämnas som " den svenska

mekanikens fader".

Hans uppväxt var fattig. När han bara var 8 år dog hans far. Från Visby fick pojken

då resa till Stockholm för att hans farbror skulle ta hand om honom, men när Christopher

var 12 år dog även han och han fick försöka klara sig själv.

Först fick han arbeta som smådräng på en gård i Uppland men sedan kom han till Vansta
säteri i Södermanland. Begåvad i räkning fick han där arbeta
som "inspektor". Snart insåg han emellertid att han måste lära
sig latin för att komma någon vart i livet. Han vände sig till
prästen Dryselius och med hjälp av denne lärde han sig latin
på sju månader.  Det latinska lexikon som han hade försetts med
hade han då lärt sig utantill.

Med hjälp av Dryselius kunde han sedan komma in på universitet

i Uppsala. Här studerade han sedan fysik, matematik och mekanik,

bl a för Olof Rudbeck d ä.

Under studietiden reparerade han mekaniken i klockorna i domkyrkan

och det astronomiska uret på samma plats.

1693 fick han i uppgift att förbättra malmupptagningen från Falu koppar-
gruva. Han konstruerade då ett så kallat uppfordringsverk, som drevs
av ett vattenhjul.
 Kungen, KarlXI, uppskattade Polhems uppfinningar
och såg till att han fick en årslön på livstid, uppgående till 500 daler
silvermynt. Kungen ville också att Polhem skulle få möjlighet att
studera tekniska konstruktioner i andra länder och beviljade därför
ett generöst resestipendium åt honom.
1694 gjorde han en resa till Tyskland, Holland, Frankrike och England.
Han studerade tekniska konstruktioner som dammar och slussar.
Hemkommen grundade han " Laboratorium Mechanicum", före-
gångaren till dagens KTH.
1699 grundade han också manufakturverket Stjärnsund i södra

Dalarna, där varor för den svenska marknaden tillverkades.

1716 blev han adlad och bytte då till sig namnet Polhem från

farsnamnet Polhammer.

1747-1755 moderniserades Slussen i Stockholm efter ett förslag från

Polhem.

Tillsammans med KarlXII lades planer upp för att bygga Göta

Kanal. Detta projekt slutfördes 1832. Då var de båda initiativ-

tagarna döda sedan länge.

Den störste av all våra uppfinnare under 1700-talet var Christopher

Polhem, vår svenske Arkimedes.

Vid över 70 års ålder blev han ledamot i den nygrundade Vetenskaps-

akademin och fortfarande som åttioåring var han febrilt aktiv. Han

var över nittio när han avled.

Källor: NE och Herman Lindqvists " Storhet och fall."