EN RYMDFÄRD

             
                            I sällskap med Alf Henrikson skall vi göra en kort resa i rymden.

BIG BANG
Big Bang, Stora Smällen eller Ursmällen, är den mest vedertagna teorin om universums
tidiga utveckling. Den lär skall ha ägt rum för drygt 13 miljarder år sedan. Benämningen
är egentligen missvisande då det inte handlar om materia som exploderar utan om en
expansion av ett tomrum som materia befinner sig i (hänger ni med?). Men, som
matematikern Alexander Friedman påpekar, om universum expanderar måste det ju haft
en början.
Alf tar upp Big Bangs gåta i boken "Snickarglädje" från 1974.

URSMÄLLEN
Universum vidgas med rasande fart,
förtäljer de initierade.
I begynnelsen var kanske stjärnor och sånt
till en enstaka punkt koncentrerade.
Där skapades allt av en stor explosion.
Men vad var det som exploderade?

MÅNEN
Den 20 juli 1969 satte astronauten Neil
Armstrong som första människa sin fot på månen.
Händelserna var omtumlande för hela världen,
och för många miste månen sin magi och blev
blott till ett prosaiskt klot. Alf Henrikson har satt
ord till händelsen i sin "Vaggvisa".


VAGGVISA
Aldrig skall gubben i månen mer titta ner
när natt över jorden ses sjunka.
Barnen i sängen skall veta blott
att månen blott är en strategisk grunka.
Hela jorden är bara en klotrund klump,
hjärtat är bara en liten pump
som envisas med att dunka.

TYCHO BRAHE
Vi har tidigare berättat om denne man, astronom
mm. Men vad hände med honom sedan?
Jo, han blev så osams med sin personal ute på Ven
att han miste sitt statsunderstöd och måste lämna
Danmark. Han flyttade till Prag under bittra men
trösterika ord: "Himmelen finns överallt".
I Prag hade han turen att få den senare så berömda astronomen Johann Kepler till assistent.
Men Tycho Brahe var olycklig som människa. När han var ung fick han näsan avskuren i
 en duell, och femtiofem år gammal gick han ur tiden sedan han på en bankett hade försökt
 hålla sig med sådan beslutsamhet att urinblåsan sprack.
Keplers stora insatser som astronom gjorde att han hamnade på samma statysockel
som Tycho Brahe i Prag( nere till höger).

Hur kan alla planeterna, undrar jag,
i rymdens avlägsna röra
veta vad Keplers andra lag
bestämmer att de skall göra?
Snällt och lydigt i åratal
av bibragd rutin och vana
täcker de samma areal
på samma tid i sin bana.
Dag efter dag och minut för minut
som den värsta adjunkt eller lektor
räknar de noga och samvetsgrant ut
sin ransonerade sektor.


Om människans litenhet i universum skaldar Alf Henrikson nyktert, humoristiskt och
tankeväckande. I den vardagliga " I en buss" får vi
samtidigt en fläkt av oändligheten.

I EN BUSS
I det stora universum lever vi lite till mans.
Vi är mindre än en fluglort i planeternas dans.
Vi är mindre än ett virus i Vintergatans värld.
Dock tager vi för mycket plats på omnibusfärd.
Om vi hejdar oss i gången blir det folkstockning där.
Det är underligt att tänka sig, så stor som rymden är.
Bortom fjärran nebulosor ser vi alltjämt ingen gräns.
Likväl skrymmer vi betydligt, det både syns och känns.
Oss manar konduktören att gå framåt i hans buss.
Han fraktar oss som inlagd sill
allt under Sirius.

Underlag: Alf Henriksonsällskapets medlemsblad 4/12