ETT MINNESVÄRT KYRKOBESÖK

Den 9 juni fick jag möjlighet att delta i en så kallad vigningsmässa
i Storkyrkan i Stockholm. Ett av mina barnbarn skulle nämligen

prästvigas efter 4 års teologiska studier i Uppsala och Stockholm.

Det skulle visa sig bli en storslagen och gripande upplevelse.

Dagen innan hade vigsel ägt rum i den närbelägna

Slottskyrkan mellan prinsessan Madeleine och Chris

O´Neill. Detta var ett gigantiskt TV-sänt evenemang,

med Slottskyrkan fylld av representanter för levande

och utdöda kungahus samt en uppsjö av svenska

friherrar, grevar, baroner och en skara politiker

och näringslivstoppar. Jag såg det hela i TV.

När jag nu satt i Storkyrkan dagen därpå kom jag att

tänka på vad jag sett från vigseln. Om man bortser

från grannlåten i Slottskyrkan med medaljer, ordens-

band, frackar och långklänningar så påminde faktiskt

de båda högtidligheterna om varandra. Vid vigseln

lovar man varandra evig trohet, vid prästvigningen

avger man också löften, men av platonisk art, trohet

mot kyrkan.

Storkyrkan var fullsatt till sista plats av anhöriga

och vänner till de 19 huvudpersonerna, av vilka
13 skulle prästvigas och 6 skulle bli diakoner. Man
kunde förnimma ett starkt känslomässigt engagemang
mellan församlingen och dessa. Det handlade om små
leenden, diskreta vinkningar och ett oupphörligt
fotograferande. Sådana känslomässiga signaler, om
man bortser från de allra närmaste, tror jag inte man
kunde förnimma i Slottskyrkan.

Vigningsmässan var intressant från många utgångs-
punkter. Av de 13 prästkandidaterna var 9 kvinnor
och bara 4 män. Är det kanske så att prästyrket allt
mer är på väg att bli ett yrke för kvinnor? Det har inte
gått mer än 53 år sedan de första kvinnorna präst-
vigdes i vårt land, år 1960.
I Storkyrkan förstärks ju känslan av högtid av kyrkans
pampiga inre och av dess historia. Kyrkan kan räkna
sin historia från Birger Jarls dagar i mitten av 1200-talet.

Storkyrkan är den traditionella platsen för kröningar av

Sveriges regenter. Den sista kröningen skedde 12 maj

1873 då Oscar II och Sofia kröntes. Gustav V frånsade

sig kröning och sedan dess har inga skett.

Väl känt är säkert att såväl Carl XVI och Silvia och

Victoria och Daniel är gifta i kyrkan.

Vigningsmässan tog närmare 2 timmar i anspråk. Det

fanns goda möjligheter att läsa och begrunda den

agenda som delats ut till alla. Skam till sägandes har

jag inte läst vår trosbekännelse sedan jag konfirme-

rades. Jag noterar nu att fortfarande finns Pontius

Pilatus namn nämnt här. Hur länge skall denne arme

krake behöva motta giftpilar århundrade efter århund-

rade? Är vissa synder oförlåtliga? Visserligen var han

romersk ståthållare i Judéen, men enligt apostlarna

gjorde han visst motstånd mot korsfästelsen och

lägger ansvaret på det judiska prästväldet. Hans

hustru, Claudia, är av någon anledning helgonförklarad

inom den grekiskortodoxa kyrkan. Pontius Pilatus själv

begick så småningom självmord sedan han landsförvisats

av kejsar Caligula. Han kastade sig utför ett berg i nu-

varande Schweiz. Judas Iskariot begick också självmord,
men han hängde sig.

Sammantaget var kyrkobesöket den 9 juni 2013 en upp-

levelse jag aldrig glömmer.