AKADEMIEN - IGEN

I gårdagens Expressen berättar Ebba Witt-Brattström mycket medryckande om hur det
har varit att i 17 år vara gift med Horace Engdahl, ledamot av Svenska Akademien, landets
megaklubb för inbördes beundran med en tjock och kletig svans av hurra-vad-ni är bra-
sägare. Hon kände sig tidigt som en serviceinrättning åt ett snille. Hon blev kallad "leda-
motsledsagare", det luktade äldrevård lång väg.  Hon känner
ingen som överlevt Akademien som sansad människa,
bara som parodier på självgod uppblåsthet.


Efter några år i sällskapet tänker man faktiskt att
man kanske inte är katten bland hermelinerna, snarare
tvärtom. Man drömde återkommande om att sitta
i en jättestor , stinkande kattlåda där sanden inte
bytts sedan 1786. Stanken är outhärdlig för där har
pinkats in otaliga revir.
Det värsta jag upplever är de symboliska kränkning-
arna av allt vad kulturkvinna heter, till exempel kallar
man Kerstin Ekman för "kanderad skorpion". Selma
Lagerlöf var på sin tid inte alls imponerad av, vad hon kallade herrarnas löjliga högfärds-
uppvisningar. På kalasen åser du stumt hur din själs älskade skuttar runt med högröda kinder
och skumt lysande ögon.  Din nedslagenhet tolkas som illvilja eller avundsjuka. I princip
kommer du  nu att få leva med en bigamist. Akademien kallas av ledamöterna för "the big SHE",
och den kommer alltid i första rummet.

Föreställ dig den första Akademimiddagen du deltar i. En kulturprofil glider omkring ,berusad
och som fisken i vattnet, den överårige professorn som kramar dig lite för närgånget, de sippriga
skämten, uppskattande fniss från "damerna". Du
nyper dig själv i låret för att inte skrika rakt ut.
Den självbelåtet uppsluppna jargongen som luktar
dryghet. Det löjliga nojsandet. De införstådda
flabben. "Farbror betalar"(Akademiens grundare).
Kraven på total, hjärndöd lojalitet inom och utom
"Klubben", som ledamöterna kallar Akademien.
Här bärs vi ut med fötterna före, både ledamöter
och ledsagare.
Du undrar i ditt stilla sinne hur många hustrur som
självdött i panik.

Och nu skall de kvarvarande pinkarna med Horace,
Malmqvist, Allén och Olsson i täten välja in nya
medlemmar till denna väletablerade värmestuga.
Situationen är minst sagt grotesk. För att komma ifråga
krävs naturligtvis att kandidaten förstår att inte inkräkta
på de äldres redan inpinkade revir och att vederbörande
i övrigt kan vara den lilla väljargruppen till nytta och glädje.

Med snille och smak.

Underlag: Ebba Witt Brattström och Sherwoodskogens tankesmedja