Erik Gustaf Geijer har som de flesta vet formulerat en sats som säger att Sveriges historia är dess konungars. Att detta inte är sant eller i varje fall inte är hela sanningen behöver man inte vara särskilt radikal för att tycka; det brukar framgå av det ironiska tonfallet hos många av dem som citerade satsen på den tiden sådana satser citerades.
Emellertid var Geijer ingen dum karl, och hans berörda uttalande var inte bara väl genomtänkt utan till och med fundamentalt för den idealistiska syn på fosterlandet som var hans och som har varit de flesta svenska historieskrivares, ända intill våra dagar.
Geijer tänkte inte så mycket på kungarnas personliga öden - reportage om kunglighet eller om människors över huvud taget låg verkligen inte i Geijers intresse.
Erik Gustaf Geijer, född i Ransäter i Värmland 1783, död i Stockholm 1847.
Han är inte mycket till berättare - han filosoferar mer än han berättar. Vad han menade med Sveriges konungar var inte en rad personer ur regentlängden utan det där som även vi nutida demokrater för inte så länge sedan brukade kalla K. M:t, Kunglig Majestät, alltså den centrala statsmakten, riksregeringen som har utrikespolitiken och även det mesta om de inrikes styrelsen om hand. Uttrycket Kunglig Majestät togs ju bort i samband med den nya regeringsformen, och därom är väl ingenting ont att säga, även om regeringsformens språk i övrigt är onödigt platt och diffust. Kvar står att Sveriges historia är dess regeringars, vilket länge var detsamma som dess konungars.
Att den politiska historien till stor del måste handla om denna centrala myndighet är nog alldeles obestridligt i ett land som Sverige, som har varit styrt som en enhetlig monarki seklerna igenom så långt vi kan se tillbaka. För de flesta andra länder är det där inte lika självklart. Jag har försökt skriva italiensk historia eller i varje fall kronologi en gång, och det var lärorikt. Jag upptäckte nämligen mycket snart att det finns ingen italiensk historia före 1860. Det finns hyllmeter av venetiansk historia, milanesisk historia, florentinsk historia, napolitansk historia och naturligrvis romersk historia. Italien var inget likriktat land ens under den romerska kejsartiden förrän omkring 300 e. Kr. då kejsarna Dioclentianus och Maximinianus som båda var landsortspojkar från det blivande Jugoslavien tog sig för att skattlägga italienarna och skapa enhetlighet i de olika stadsförvaltningarna där. Neapolis och Syrakousai hade kvar sina grekiska traditioner i det längsta och vissa städer i norr hade kvar sina galliska.
Nu är Italien på många sätt ett specialfall, helst som den lokalpatriotiska splittringen där fortfarande består. Men ur historieskrivarsynpunkt är det ungefär lika ställt med alla länder i Sydeuropa, och säkert med de flesta stater på jorden. I vår omedelbara närhet gäller det förstås i ett land som Tyskland, där maktförhållandena och statsgränserna har växlat ideligen. Där kan ingen påstå att landets historia är dess konungars eller ens dess regenters.
För vår del hade Geijer rätt. Sveriges historia är dess regeringars. Detsamma gäller om Danmark och faktiskt även om Norge och Finland, fast de sista två har haft sina regeringar utomlands långa tider. Deras historia har en enhetlighet likafullt. Vad regentlängder beträffar är det faktiskt så att norrmännens går längre tillbaka än både Danmark och Sverige. För det kan vi tacka Snorre Sturlasson den store isländske berättaren, en av de allra största författare som någonsin skrivit på nordiska språk. Hans norska kungasagor börjar som bekant med några skrönor om svenska Ynglingakungar i Uppsala: Ane den gamle och Bröt-Anund och Ingjald Illråde och så vidare. En någorlunda gripbar svensk rikshistoria börjar på sin höjd med Erik Segersäll på 900-talet. För Norges del är Harald Hårfagre eller möjligen Halvdan Svarte de första namnen; deras leverne hör 800-talet till. Danmarks rikshistoria inleds rimligtvis med Harald Blåtand och Gorm och Sven Tveskägg, alla dessa från generationerna strax före år 1000.
Även de som i likhet med mig är föga rojalistskt sinnade måste medge att kungar är bra att ha till en sak, nämligen att utmärka tiderna som gått. Presidenter är inte lika bra, deras mandattider är för korta. Därför kan vi exempelvis tala om Gustav Vasas tid eller Gustav III:s tid som en sorts temporala adjektiv.
För vårt eget århundrade kan vi i stället tala om Per-Albins eller Erlanders tid, vilket antagligen är bättre än att säga Gustav V:s tid, för att för oss som lever i Sverige i dag är det statsministrarna och inte kungarna som representerar begreppet Kungl. Majestät i Geijers mening. Men för alla tidigare århundraden är det monarkerna som bäst fyller den uppgiften. Om vi vill kan vi naturligtvis kalla GustavIII:s tid för Bellmans tid och få ungefär samma associationer. Men även dåliga eller mediokra kungar är användbara som tidmätare. Regentlängden är säkert det bästa instrumentet för orientering i tiden av det förgångna. Det är till och med så att det är regenterna, den centrala statsmakten, som konstituerar vad vi kallar fosterland i historisk mening. Det är faktiskt inte folket som gör det. Men i demokratier är det folket som väljer sina företrädare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar