År nittonhundratrettiofem
då var elektroniken
ganska enkel i vårt hem
dock hade vi musiken
som alstras av en grammofon,
den var från sekelskiftet,
med vev och tratt och skrapig ton
för slött var alltid stiftet.
Så kom kristallmotagaren,
i lurar svagt man hörde,
musik och tal från sändaren
men knaster ljudet störde.
Dock lyssnar vi varenda dag,
då kom vi på det rätta,
elektronik av äldsta slag
i källar´n skall vi sätta.
Vårt chassi blev en skokartong
med slitsar uti kanten
av tidningar jag fick ett fång
för snäll var portvaktstanten.
Vi klistret sedan noga rör,
potatismjöl och vatten,
vi remsor utav serier gör,
jag hämtas hem till natten.
Av serier vi rullar får
som videokasetter
i slitsarna sen remsan går
vi jobbar dar och nätter.
En kväll så var det premiär
och bandet det kan rulla
en sjuåring var konferencier
och bänkarna var fulla.
Vi mörklagt med en rullgardin
en kille drog fram bandet
och texten läste min kusin
för ingen annan kan det.
En lampa lyste på vår screen
effektfullt och rätt praktiskt
publiken uppgav glada skrin
vi uppfann videon, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar