som framfördes då har fått än större tyngd efter den aktuella debatten om grisarnas tillvaro i
grisfabrikerna.
Griseknoens tid är för länge sedan förbi, stiorna har rasat ihop och bökplatserna är igenvuxna.
För fyrtio år sedan fanns i Sverige runt 50 000 gårdar med grisar i stian, i dag finns det 570 kvar!
Men fläsk äter vi mer än någonsin, mer än 37 kilo per person och år. Hur kan då detta gå ihop?
Svaret är grisfabriker, industrialisering och antibiotika.
Grisar bor inte i stior längre utan i fabrikslängor,
tusentals instängda i trånga bås, eventuellt med lite
strössel på betonggolvet att böka i. Suggorna fixerasnär de skall föda. Detta är inget värdigt grisliv. Inte
underligt att djuren blir arga och sjuka. Grisarna avlas
bara för att växa fort och bli, som det heter, bättre
foderomvandlare. Men det är detta som gör grisarna
mer aggresiva, de biter varandra, de biter skötarna.
Grisarna får infektioner i sina sår och detta möts med
mer antibiotika. Och så inträffar det som alla fruktar,
vi får resistenta bakterier som antibiotikan inte biter
på.
I rättvisans namn borde eventuella fläskbojkotter i första hand drabba Polen och Tyskland.
Tyska grisar får fyra gånger så mycket antibiotika som grisarna i Danmark. I Sverige är
man återhållsam med antibiotikan. De svenska grisarna är något gladare och friskare än
sina griskamrater i många andra länder.
Grisar är inga mekaniska foderomvandlare. De är djurmed djuriska drifter men med känslor. En gris kan
känna glädje och sorg och visa tillgivenhet till en
människa. De behöver kunna springa omkring och böka
i jorden och tugga gräs och kvistar. Suggorna behöver
plats för att boa och för att kunna ta hand om sina ungar.
Det finns förvisso bönder som sköter sina grisar så här.
De kan berätta om friskare suggor och friskare smågrisar.
Driften blir enklare och billigare och ekonomin i stort
blir faktiskt bättre.
Så öppna fabriksportarna och släpp grisarna lösa!
Källor: Tommy Hammarström m fl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar