DEN OKÄNDA DROTTNING KRISTINA

Den enda drottning med detta namn som är
någorlunda känd i vårt land är Gustav II Adolfs
dotter, den egensinniga regenten som abdikerade,
konverterade till katolicismen och flyttade till
Rom. Henne har vi kommit ihåg. Inget ont om
denna monark, men vi har haft fler drottningar
med samma namn, vilka idag är tämligen bort-
glömda. Nu skall det handla om Kristina av
Sachsen, Stockholms tappraste kvinna åren
1501 till 1502.

Kristina föddes i sachsiska Torgau 1461, dotter
till kurfurst Ernst. Hon förmäldes, sjutton år
gammal med prins Hans, som blev unionskung
i Danmark, Norge och sedermera även Sverige.
Hon kröntes till drottning av Sverige 1499 och
erhöll Närke och Värmland som egna domäner.

Men det är inte för detta hon bör ihågkommas.
Hon var i grunden en from, kulturellt intresserad
och allmänt duglig drottning, med pilgrimsresor,
konst, godsadministration på den personliga
agendan.

Hennes relationer med maken, kung Hans, blev
med tiden synnerligen ansträngda. Kungen inledde
en kärleksaffär med en av drottningens hovdamer,
Edle Mickelsdatter, och träffade bara sin drottning
när han var så illa tvungen.
Detta innebar att Kristina fick lära sig att regera
och agera på egen hand, något som hon kom att få
stor nytta av.
När de svenska stormännen Sten Sture och Svante
Nilsson på sensommaren 1501 gjorde uppror mot unionsmonarkin valde kung Hans att segla
hem till Danmark, men han lämnade kvar Kristina i Stockholm att ansvara för stadens
försvar och unionens fortbestånd. Hon tog befäl över garnisonen. Förråden var nästan
tömda. Kung Hans hade lovat att inom några veckor skeppa in stora förstärkningar  av
soldater och mat men ingenting kom. Kristina blev sålunda kvar i slottet hela hösten, hela
vintern och nästan hela våren utan att få hjälp utifrån.
Inför hotet att alla i slottet skulle svälta ihjäl tvingades hon slutligen lämna över slottet
till belägrarna. Endast ett tiotal av hennes soldater stod ännu på benen. Kristina placerades i
fängsligt förvar under ett par år av de svenska segerherrarna.
Kristina blev änka 1513 och dog 1521 och är numera i det närmaste totalt bortglömd. Tankarna
på en union mellan de nordiska länderna avskrevs för vår del helt genom valet av Gustav Wasa
som kung 1523.

I Sverige finns inga statyer eller minnesmärken efter Kristina. I Sankt Knuds kirke i Odense
står emellertid en staty över henne, huggen av Claus Berg, en av dåtidens främste skulptörer.
Det finns ju anledning att påminna om denna storartade kvinna just i dag, den inter-
nationella kvinnodagen.

Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker.