DEN STORA ASYLKOLLAPSEN

Efter höstens svenska 180-gradersvändning  i asylpolitiken kan kanske SD´s gamla affisch tas
fram och dammas av. Löfvén och hans regeringskolleger borde begrunda sina misstag och
skämmas. Men istället skyller man sitt misslyckande på övriga Europa. Någon som helst vilja
till självkritik kännetecknar verkligen inte regeringspartierna.
Sverigedemokraterna har hissat röd varningsflagg i flera år men ingen har velat, eller snarare
vågat, lyssna. Att beblanda sig med dem, Sveriges tredje största parti, har länge varit tabu.

I stället för att klandra sig själva menar regeringen att det rådande kaoset i flyktingfrågan
aldrig hade uppstått om övriga Europa hade
tagit sitt ansvar. Vad man  menar är oklart.
Borde andra länder ha haft samma generösa
asylregler som Sverige?
Sveriges flyktingpolitik är ett skolexempel på
vad som händer när man tappar verklighetsför-
ankringen i beslutsfattandet och bara låter hjärtat
få bestämma.
Sverige och Tyskland pekas ut som pull-faktorer,
som har drivit på folkvandringen till Europa. På
danskt håll menar man att Sverige har agerat
ansvarslöst.
Det är slående hur ointresserad vår regering tycks
vara av omvärldens ställningstaganden och motiv
för sin flyktingpolitik. I stället upprepar man och klandrar omvärldens  ovilja att dela på bördan
och medverka till att flyktingströmmen fördelas lika inom EU.
Ett problem är naturligtvis att flera forna kommuniststater vägrar ta emot flyktingar över-
huvudtaget. Men flyktingarna har också sina preferenser kring var  de vill bosätta sig.
Det räcker ju med  att titta på Sverige, samma Sverige som tycker att en  omfördelning
är en självklarhet på EU-nivån.I Sverige råder ju total frivillighet. Stockholm, Malmö och
Södertälje har blivit koncentrationsområden, samtidigt som kommuner i  Norrland anmäler
lediga platser. Men dit vill flyktingarna inte komma.

EU genomlever nu en svår kris. Mycket står på spel,
inte minst den fria rörligheten. Högerpopulister
vinner mark. I värsta fall blir Le Pen Frankrikes
nästa president, regionalvalet nyligen tyder
emellertid, som tur är,  inte på det.

England står inför en folkomröstning om fortsatt
EU-medlemskap och flera länder börjar alltmer
fråga sig, särskilt efter Greklandskrisen, vad
EU-medlemskapet egentligen tjänar till. Hur långt
skall solidaritetskravet drivas?
Vad händer med flyktinglägren i Turkiet, Jordanien,
Libanon och Grekland? Är det inte här EU borde
sätta in all kraft,  i stället för att ägna sig åt trätor
och navelskåderi hemmavid.

Underlag: Massmedia, Expressens Anna Dahlberg i
                 synnerhet och
                 Sherwoodskogens tankesmedja