Rimfrost, skare, vinterdag.
Dis och kyla rådde.Bäst som jag huttrade undrade jag
hur det nakna trädet mådde.
Tänk att stå ute i underkylt dis
med skälvande fingertoppar
och känna hur dimman förtätas till is
kring alla ens kvistar och knoppar!
Tänk att varken ha dun eller ull
och stå där man står intill slutetoch känna tjäle och frusen mull
kring tårna oavbrutet!
Det gled en rysning längs ryggraden min
och hela mitt väsen blev kallt.
Att aldrig i livet kunna gå in
måste vara det värsta av allt.
Ur Motsols av Alf Henrikson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar