DEN FULA ANKUNGEN

Ofta kan man i dessa tider få höra hårresande historier om mobbning, om hur barn mobbats
i skolan och om vuxna som mobbats på jobbet.
Kanske kan det vara en lisa för själen, både för barn och vuxna, att plocka fram barnens
sagobok ur bokhyllan och än en gång läsa H C Andersens klasssiska saga om den fula
ankungen.

En anka som låg på ägg märkte att ett av dem var
större och mera hårdkläckt än de andra. När skalet
äntligen brast kröp där ut en stor ful unge som alls
inte passade i kullen. Först trodde ankan att hon
kläckt ett kalkonägg, men när ungen visade sig
duktig och rask i vattnet godtog hon den. Det gjorde
dock inte omgivningen; alla var elaka mot ungen,
hånade och trakasserade den för att den inte passade
in i något mönster. Vintern gick och våren kom. En
dag låg den fula ankungen i vassen när lärkorna kom
och solen började värma, och när den lyfte vingarna
märkte den att de bar. I samma stund kom tre vackra
svanar simmande, de burrade upp fjädrarna och styrde
kurs mot ankungen, som förskräckt böjde halsen mot
vattnet. Då råkade den få se sin egen spegelbild, den
hade själv blivit en svan, och de andra svanarna tog
den till sig. Den fula ankungen, utstött och förhånad,
fick nu höra att den var den vackraste av alla fåglar.

Sagan, vars titel blivit ett bevingat ord, är en allegori
över författarens eget livsöde.

Undelag: Stora Mytologiska Ordboken , Hexikon, av
                Henrikson, Hansson, Törngren