Johannes Brahms blev sextiofyra år gammal - han nådde alltså ganska precis vad vi
numera kallar pensionsåldern. Under sina sista år var han rätt pigg och verksam, och
han berättade för en vän vad det berodde på. " Det fanns en tid då jag kände mig trött
och utskriven" sa Brahms. Jag påbörjade diverse olika verk, symfonier och annat,
men det tog emot och ville inte gå. Då tänkte jag som så att jag börjar tydligen bli
gammal - det är tid på att jag slutar arbeta och vilar mig från komponerandet. Jag
hade varit flitig och arbetsam i hela mitt liv. och jag hade inga ekonomiska bekymmer.
Jag kunde med gott samvete se fram emot en sorglös ålderdom och ta det lugnt och ha
det skönt i alla mina dagar. Och den tanken gjorde mig så glad och lycklig och belåten
ända in i själen att det riktigt sjöng i mig - och sen gick det fint att komponera.
Underlag: Ur " Om allt möjligt" av Alf Henrikson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar