i Toscana i Italien, har gjort oss alla en stor tjänst, för det var han som gav
stadga och klarhet åt notskriften, genom att på fyra notlinjer placera in
nottecken. Det är mycket tack vare honom som så mycket gammal musik
har kunnat sparas till eftervärlden och ånyo kunnat göras klingande och
avlyssningsbar.
Han var verksam på 1000-talet, vilket betyder att han var jämnårig med
bland andra Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och Einar Tambaskälver.
Han har förvisso lämnat mera åt eftervärlden än någon av dessa gamla
herrar.
Innan d´Arezzo kom på detta med fyra linjer hade man
försökt att återge musik med så kallade neumer. Men
dessa visade bara om melodin rörde sig uppåt eller neråt.
Senare kom man på detta med mensural notskrift. Då
kunde man inte bara notera tonhöjden utan också rytmen.
Steget var sedan inte långt till vår moderna notskrift som
i princip var fullt utvecklad på 1600-talet. Den visar
tonhöjd, rytmik, tempo, dynamik och andra anvisningar som
behövs för att kunna återge musiken så som en gång ton-
sättaren tänkte sig att det skulle låta.
Förvisso är det mycket imponerande att få se och höra till
exempel en framstående pianist snabbt överföra de mest
komplicerade nottexter för två händer till rätt fingersättning
på tangentbordet och till musik med rätt tempo och känsla.
Än mer märkligt är det då att kunna konstatera att många av
våra största och skickligaste musiker inte använder sig av
notskrift, många har inte ens lärt sig att spela efter noter.
De spelar på gehör och har ofta ett fenomenalt musik- och
tonminne.
Guido d´Arezzo var uppfostrad i ett kloster i Paris och kallades
i sinom tid till Rom av den musikintresserade påven JohannesXIX,
men huvuddelen av sitt livsverk utförde han nog i det vackra och
sunda Arezzo, så det är i sin ordning att han står staty där. Hur
han såg ut i verkligheten vet ingen människa.
Källor: Bonniers musiklexicon, Alf Henriksons Om allt möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar