ridhuset, alltid i vänstervarv. Flickan lyste av glädje och hästen såg också ut att uppskatta det
hela. Flickan var lätt och ritten gick i ett långsamt och för hästen behagligt tempo.
Jag kom att tänka på historiens hästar, de som fick bära kungar och fältherrar i fred och i ofred.
Karl den tionde Gustav var lätt, Johan Banér var tung,
Gustav den andre Adolf var fet redan som tämligen ung.
Wrangel var icke så vidare slank, Lennart Torstensson föga gracil,
och tänk vilket sorgmodigt liv för en häst att kånka på dem någon mil.
Fanornas fladder, trumpeternas klang vid ärans och segerns fest
gjorde det ej till en jublande fröjd att vara deras häst.
Det var icke en glädje att trava i fält i tyngden av ett majestät.
Men aldrig en djurvänlig riksdagsman djärvdes att interpellera om det.
Källa: Sign H
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar