ATT SPELA KULA

Nedanstående finstämda vårskildring har sammanställts av vår Rödebyredaktion.

Våren är här med utslagna blommor och blad . Häggen doftar i trädgården. Ute på gatan åker
ungarna sparkcykel, rullskridskor eller så spelar de hockey eller sparkar fotboll. Det första
vårtecknet jag minns som barn, det var att vi skulle spela kula. Stenkulorna kostade då  ett öre
per styck. Spela kula kunde man göra på två sätt,  antingen grävde man en liten grop eller
så reste man en liten pyramid, en pirra. Spelade man grop så gällde det att få så många kulor
som möjligt i gropen från ett visst avstånd. Den som först fick i alla sina kulor i gropen fick
alla kulor som låg där. Spelade man pirra skulle de andra försöka få omkull den från några meters
avstånd. De kulor som missade fick man behålla. Träffade någon fick han överta pirran.och
i sin tur försöka tjäna kulor på den.

Nedanstående tänkvärda dikt är skriven av Sten Selander. De äldre i vår läsekrets minns
den kanske från barndomsåren.

VI SPELADE KULA

Vi spelade kula på torget en dag
en liten folkskolegrabb och jag,
jag hade väl femtio, han hade fem,
vi spelte och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick
då jag visslade överlägset och gick.
Men jag ångrade mig när jag kom till vår port
och tyckte det var något fult som jag gjort.

Jag gnodde tillbaka, men ingenstans
kunde någon säga var grabben fanns.
Jag skämdes, jag tror jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se denna pojken glad.
Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter, jag vet inte var.

Och visste jag det förslog det ej stort,
man kan aldrig ändra det fula man gjort,
man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar som stelnat till män.