ELDEN, VÅR VÄN OCH FIENDE.

Från Sherwoodskogens redaktör i Rödeby i Blekinge har nedanstående synpunkter på
brand och brandförsvar inkommit. Han har stor kunskap i dessa frågor eftersom han under
många årtionden i slutet av förra seklet verkat inom brandförsvaret i Karlskrona med omnejd.

Hur och när elden kom i människans tjänst vet ingen, Vad vi vet är att det i alla tider har
brunnit på vår planet, stora och små eldhärdar, åstadkomna av blixtnedslag och vulkan-
utbrott. Problemen för människan i begynnelsen var naturligtvis att kunna hålla liv i en
eld som hon ville använda innan den falnade. Så småningom lärde hon sig att med
stenar och pinnar göra upp eld själv när hon behövde den.

Sedan urminnes tider har människan sökt
 skydd i grottor och hyddor, undan fiender
 och oväder. Vid ett åskväder hade kanske
blixten tänt på i omgivningen och det låg
naturligtvis nära till hands att dra in bränsle
i grottan för värmens skull.
Människan är ju allätare. En del av födan
bestod av  jaktbyten. Även om kött kan ätas
rått lärde man sig naturligtvis ganska fort,
om man hade tillgång till eld, att köttet blev
lättare att äta om det fick hänga en stund över
en öppen eld,

Elden som vän har betytt oerhört  mycket för människans fortbestånd och utveckling.
När så småningom människan började bygga bostäder i brännbart material och dessutom
började flytta samman husen till byar och sedan till större samhällen, då uppstår stora
problem. Om en brand inträffade blev resultatet ofta att all bebyggelse blev lågornas rov.
Elden blev en fiende som var svår att bemästra.

Man vet inte säkert hur länge det funnits ett
ordnat brandväsende. Förmodligen  samtidigt
med att större städer började växa upp. Man
vet att i Rom på Caesars tid, omkring 55 f.Kr.,
satte en företagsam herre vid namn Crassus
upp på en brandkår på åtskilliga tusen man.
Den bestod av hans privatägda slavar. Om
denne Crassus sägs bland annat, att han vid en
uppkommen brand kontaktade ägarna  till de
intilliggande husen och erbjöd sig köpa dessa
för underpris. Accepterades budet lät han sina
slavar ingripa, om inte, uppsöktes nästa fastig-
hetsägare med liknande anbud. Crassus slutade
sina dagar som sin tids rikaste man.

År 22 f.Kr., när Crassus var död, lät kejsar Augustus organisera en stadsvakt i Rom,
 s k vigiles, bestående av 2000 man. Dessa fördelades på sju kohorter, var och en
 indelades i centurier.
I varje centurie ingick sedan en sprutchef, vattenlangare, hornblåsare och bärgningspersonal.
Det kan inte uteslutas att den här organisationen
har funnits också i äldre tider och i andra civilisa-
tioner. I varje fall är det känt att det fanns
kommunala ämbetsmän med uppgift att över-
vaka brandskyddet såväl i Rom som i Greklands,
Egyptens, Assyriens och Babyloniens folkrika
 städer, Kinas ej att förglömma. Troligen är väl
att en så viktig funktion som brandskyddet
ägnades stor uppmärksamhet i de flesta städer.
Äran som upphovsman till ett reguljärt och syste-
matiskt ordnat brandväsende tillkommer kejsar
Augustus. Naturligtvis stod dessa romerska
brandkårers släckningsförmåga på en låg nivå
jämfört med vad vi kan se numera. Men att man
lyckats organisera ett brandförsvar med ansenlig
kapacitet redan i antikens dagar är anmärknings-
värt.
Om brandförsvarets organisation, utrustning och
funktion har vår Rödebyredaktör lovat att berätta
 vid ett senare tillfälle.

Brandväsendets Grand Old Man till höger.