Stefan Löfven är säkerligen en ärlig man, uppskattadav många. Dessvärre tycks han dock sakna de ledar-
egenskaper som kan krävas av ett lands statsminister.
Samgåendet med miljöpartiet 2014 markerar starten
på den utförsbacke som succesivt tycks bli allt brantare.
På vägen utför har många allvarliga incidenter inträffat.
Margot Wallström, som så många hade hoppats så
mycket på, visade sig inte vuxen att hantera vårt lands
utrikespolitik på ett diplomatiskt sätt. Det började med
erkännandet av Palestina, ett land som bara existerar
på papperet. Hon fortsatte med att reta upp ledare i
arabvärlden, i Ryssland och i Israel, länder som nu
definitivt inte kommer att rösta på oss för ett svenskt
medlemskap i FN,s säkerhetsråd. Att hon sedan skam-
filar sitt anseende ännu mera med diverse märkliga
bostadsaffärer gjorde säkert inte Löfven gladare.
Så kommer då problemen med de två statsråden från
miljöpartiet, Åsa Romson och Gustav Fridolin.
Båda har visat en påtaglig brist på karaktär och
duglighet i regeringsarbetet. Deras klaverklamp har
fyllt åtskilliga tidningssidor.
Den lycka dessa två känt över att få en plats i landets
regering visade sig snart starkare än solidariteten mot
det egna partiets målsättningar och värderingar. En
lång rad av gjorda eftergifter tyder på detta:
-Förbifart Stockholm
-Bromma flygplats
-Flyktingpolitiken
-Effektskatten på kärnkraften
-Vattenfalls kolgruveförsäljning
Regeringsmakten är tydligen viktigare än partiets
politik. Detta har naturligtvis gynnat Löfven, men är
ju samtidigt ett tecken på någon form av moralisk uppluckring inom regeringsgruppen.
Så kommer då Kaplan-affären. Han stiger åt sidan som en följd av påtryckningar, säger han.
Men vad tycker Löfven? Han säger inte ord utan repeterar bara vad Kaplan sade när han
avgick.. Inte ett ord av klander från Löfvens sida. När Kaplan sedan efter sitt uttåg ur
regeringen får beröm av Romson och Fridolin reagerar inte Löfven alls, han tiger still.
Att miljöpartiet är regeringsodugligt är en kraftig underdrift.
Den intressanta frågan är nu hur länge Löfvens regeringsbildning skall kunna överleva
och hur länge Löfven själv skall kunna sitta kvar som statsminister. Nog knakar det i
fogarna. Opinionssiffrorna svänger,, numera oftast till de borgerligas fördel.
Underlag: Sherwoodskogens tankesmedja
Så kommer då problemen med de två statsråden från
miljöpartiet, Åsa Romson och Gustav Fridolin.
Båda har visat en påtaglig brist på karaktär och
duglighet i regeringsarbetet. Deras klaverklamp har
fyllt åtskilliga tidningssidor.
Den lycka dessa två känt över att få en plats i landets
regering visade sig snart starkare än solidariteten mot
det egna partiets målsättningar och värderingar. En
lång rad av gjorda eftergifter tyder på detta:-Förbifart Stockholm
-Bromma flygplats
-Flyktingpolitiken
-Effektskatten på kärnkraften
-Vattenfalls kolgruveförsäljning
Regeringsmakten är tydligen viktigare än partiets
politik. Detta har naturligtvis gynnat Löfven, men är
ju samtidigt ett tecken på någon form av moralisk uppluckring inom regeringsgruppen.
Så kommer då Kaplan-affären. Han stiger åt sidan som en följd av påtryckningar, säger han.
Men vad tycker Löfven? Han säger inte ord utan repeterar bara vad Kaplan sade när han
avgick.. Inte ett ord av klander från Löfvens sida. När Kaplan sedan efter sitt uttåg ur
regeringen får beröm av Romson och Fridolin reagerar inte Löfven alls, han tiger still.
Att miljöpartiet är regeringsodugligt är en kraftig underdrift.
Den intressanta frågan är nu hur länge Löfvens regeringsbildning skall kunna överleva
och hur länge Löfven själv skall kunna sitta kvar som statsminister. Nog knakar det i
fogarna. Opinionssiffrorna svänger,, numera oftast till de borgerligas fördel.
Underlag: Sherwoodskogens tankesmedja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar