FYRVERKERIKONSERT PÅ DALHALLA

Ett par av oss här i Sherwoodskogen åkte 2/9  till Rättvik för att  övervara höstens fantastiska
fyrverkerikonsert på Dalhalla. Och det blev faktiskt en stor upplevelse.
Innan vi kommer in på konserten skall vi berätta något om Dalhalla, ett kalkbrott en
mil från Rättvik.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

HISTORIK
Dalhalla som tidigare kallades för Draggängarna är
ett kalkbrott som ligger ca 8 km norr Rättvik i
Dalarna. Där har man sedan 1940-talet grävt fram ett
stort dagbrott, en grop 400 x 175 meter bred och ett
djup på 60 meter. Brytningen upphörde 1990.

IDEGIVARE
Tanken på en utomhusscen väcktes 1991 av opera-

sångerskan Margareta Dellefors. Hennes ambition
 var att framföra operaproduktioner, akustiken i kalk-
brottet är enastående god, men den kommersiella verklig-
heten har undan för undan framtvingat lättsam  populär-
musik med toppartister från hela världen.
Numera drivs Dalhalla av privata bolag.
Den österrikiska melodifestivaltidningen Magazin Fest-
spiele har rankat Dalhalla som världens fjärde bästa utom-
husarena för musikevenemang.
Arenans kapacitet är 6000 åhörare.

NAMNVALET
Namnet är en ombildning av asatrons Valhall och  har
sedan inspirerats av Wilhelm Wagners operor och så
ombildats till Dalhall eftersom kalkbrottet ligger i Dalarna.

KONSERTEN 2/9
Dragplåstren var Måns Zelmerlöv, Ola Salo och cellisten
och sångerskan Linnea Olsson.
Jonas  Nydesjö dirigerade Dalasinfoniettan. Fyrverkeri-
mästare var Eje Berglund, som gått i lära hos Walt
Disney. Avsikten är inte här att recensera deltagande
artister, med ett undantag, Linnea Ohlssons cellospel,
 sång och dansframträdanden var i särklass. Hon drog
ner stora ovationer, märk väl i konkurrens med Måns
och Ola. Fyrverkerierna som brändes av mot slutet var
grandiosa,  av  de format som bjuds på Disneyland i USA.
Musiken som spelades och fyrverkerieffekterna var bra
samspelta/synkroniserade.


Men det var problem med konsertkvällen också. Tempera-
turen sjönk under kvällen till +8 grader. Sitt ute i två
och en halv timme i ganska lätt klädsel så kan ni känna
hur det kändes. Det spelar ingen roll hur entusiastisk man
är, det blir kallt ändå.

Höjdskillnaderna inom området är stora. Från bil-
parkeringen ner till insläppen löper en brant grusväg,
ca 700 meter lång.
På återvägen blir den mycket jobbig för många.
 På publikområdet är också höjdskillnaderna avsevärda.
Arenaområdet lutar kraftigt ner mot scenen. Om man
till exempel sitter på bänkrad 30 av de ca 100 är
nivåskillnaden stor. Vill man gå ut innebär det ett
rejält klättrande. Det fick våra representanter känna av.
Slutsatsen av allt detta är att  man bör vara ganska
vältränad om man skall gå på konsert på Valhalla.

Det blev i alla händelser en oförglömlig kväll som vi inte vill
ha ogjord.

Underlag: Reserapport från några innevånare i Sherwoodskogen