TÅKERN - EN FÅGELSJÖ

Detta är en parodi på ornitologiska artiklar men kanske i första hand på radions
naturprogram. Greppet med allehanda påhittade fågelarter har utnyttjats av många
kåsörer och inte minst Povel Ramel. Vad som gör denna framställning av Alf Henrikson
så realistisk - bortsett från artnamn som korvbräckan, rosslan, rökpiparen - är den
topografiska beskrivningen, återgivningen av fåglarnas läten och hela tonen, utan
stilistiska överdrifter. Därför studsar man när man i förbigående upplyses om vips-
ärlans dåliga levnadssätt som karaktäristisk för arten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Lättast når man Tåkern vid komministergården i Väversunda. Den ryktbara fågelsjön bör 
helst besökas om våren, då inget lövverk ännu skymmer utsikten, fjolårsvassarna alltjämt
står knallgula mot det blå vattnet och strandängarna alltjämt är våta och gyttjiga.
Lärkorna kvittrar då överallt över slätten, det lyser
vitt av simmande svanar i kanalerna mellan vass-
fälten, måsarna vandrar på alla åkrar bakom de
plöjande böndernas traktorer och flockar av brun-
aktiga gäss betar i det nyuppkomna gräset på kärr-
markerna. En och annan kråka vandrar på väg-
kanten och lyfter makligt med tunga vingslag när
människan nalkas.
Detta är allt vad den fåkunnige ser. Fågelkännaren
nöjer sig ingalunda med så litet. Hänsynsfull som han
är står han alldeles stilla i strandängens smältvatten som sakta sipprar in i stövlarna, och
det faller honom inte in att låna en båt och bege sig ut i fågelparadiset, ty han vet att där
häckar den skygga vassruggaren som nyss är återkommen från sina vintervisten i
Zimbabwe. Det är inte alls nödvändigt att staka dit
och störa, ty det vana örat åtskiljer lätt de olika lock-
ropen. Rosslan, mässlan och klyknäbbade kvisslan
låter höra sina anmärkningsvärda sissningar i busk-
vegetationen på de små öarna, under det att knagg-
soppingen och nejontrasten flyger av och an i den
översvämmade björkskogen vid sjöns västra strand
i väntan på sina honor, som anländer först i oktober.
Svarthövdade tullkryparen, den älskligaste av alla
vårt lands bälingar, spelar sitt vemodiga kjyck- kjyck-
kjyck ur ett bestånd av luddpaluster helt nära. Dess nära släkting ärtkryparen kan inte vara
långt borta. Även flera av vadarfåglarna har kommit. Fornpiparen, ladupiparen och den
egendomliga söderpiparen är redan i färd med bosättningsbestyren, dubbelpiparen piper
sitt dubbla pritt-pritt i en vassrand utanför kyrko-
gårdsmuren, och sumpskvättan ligger redan på
ägg, övergiven av sin make vilken ensam av Nor-
dens flyttfåglar vägrar att lämna Egypten i onödan.
Också rödbrusan, korvbräckan, mäsksötingen,
middagsbrusan, kurrhanen, väderknarren och den
sällsynta knorpan hälsar våren. Från trakten av
Rök  söder om sjön hörs  den lilla livliga rökpiparens
typiska dia-dia- hitzi-äh-äh. Till utseendet förväxlas
den ofta med bulfinken; den senare är dock brun på
övre vingtäckarna, varjämte den har en röd kvadrat
på undergumpen. Det sistnämnda är även fallet med bredstjärtade struttan, men denna har
rosenfjädrarna helt blå. En tredje fågel i denna grupp är vipsärlan som inte alls är någon
särla, utan närmast borde räknas till filfinkarna. Från dessa skiljer den sig dock genom
sitt dåliga levnadssätt och sina bleka stjärtpennor.
Lätet är ett utdraget glyh-krrr.
Endast efter mycket tålamod är det möjligt att få 
syn på flertalet av de nu nämnda vårfåglarna, endast
sällan lämnar de sina gömställen ute på sjön och
kommer inom synhåll för kikaren. Vida lättare är
det att få syn på simfåglarna. Svanarna simmar fullt
synliga på det öppna vattnet, och man urskiljer både
vrålsvan och gnölsvan förutom enstaka exemplar av
den gröna pepparsvanen, som endast gästar vårt land
i föbifarten, men knappast torde häcka här.
Måsarna visar heller ingen skygghet där de flyger över Renstads vassar på spaning efter
något ätbart. Utom den jämförelsevis vanliga sillpullan finns här så sällsynta arter som
hasselmåsen, zinkmåsen, falumåsen och Svenska Lloyds mås.


Endast den som själv har besökt Tåkern om våren
kan göra sig en föreställning om rikedomen av dess
fågelliv. Här förekommer inte endast vår inhemska 
faunas fåglar, ty sällsynta gäster som fikonsångaren
och väsgölingen förirrar sig tämligen ofta hit.

Det är detta som gör fågelkännarens liv så avundsvärt.

Ur "Sagor" av Alf Henrikson