BESLUTSVÅNDA

Det som beskrivs här inträffade för många år sedan, långt innan Bilbesiktningen var
uppfunnen. Då fick bilföraren själv ansvara för att bilen var i körbart skick. Då var
heller inte biltrafiken så tät och farterna så höga. Detta ursäktar på intet sätt föraren
av bilen i den här berättelsen. Bilen var en Opel Kadett, 1938 års modell.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Med  nyutställt körkort i nygammal bil
jag var lite sen och fick jäkta
den Opel jag köpt var ej särskilt gracil
och bromsarna dom var defekta.

Då plötsligt ett vägjobb jag såg på långt håll
jag släppte då genast på gasen
än hade jag läget helt under kontroll
så här under inledningsfasen.

En stund strax därefter dök vägjobbarn  fram
med vimpel och stoppar trafiken
min broms tog för svagt, jag rev upp lite damm
och då inleds kalabaliken.

Mitt val var begränsat, tre alternativ
det första, bar rakt ner i diket,
en krock med en mötande kan kosta liv
och föra mig till himmelriket.


En sista metod var att styra rätt fram
och krocka med vägjobbarns ända
min fart reducerats av djup makadam
nu sanningens stund, nåt ska hända.

Jag fattar då genast ett drastiskt beslut
jag måste nog köra på gubben
så styrde jag bilen, nu helt resolut
med fronten jag rammade snubben.

Han fick sig en knuff så att framåt han for
och hamnade halvvägs i diket
med vimpeln han hötte, han nog mej besvor
jag hörde han morrar besviket.

Han sakta sig reste och borstar sig ren
hans arbetskamrater dom skratta
han hade ej fått några fysiska men
men psykiska kunde jag fatta.

-Nu jävlar anamma nu har jag fått nog
av stockholmsbilister och drullar
det bästa för alla det var om man tog
och höll er inom era tullar-.

En jobbare viska att förut i da´
två till hade krockat med basen
jag vände då  bilen och drog snabbt åsta´
men var rätt försiktig med gasen.

Underlag: Självupplevt