SAGAN OM BIET

Det var en gång ett litet arbetsbi som vaknade en morgon inne i kupan och kände sig
ruggigt och ur humör. Skrovligt i halsen var det och sömnen i kroppen hade det, och
kände inte den ringaste lust att stiga upp och bege sig till sitt arbete med honungssam-
lande och frömjölsbärning. Det låg och drog sig i det längsta, men så kom det förstås
en överdrönare in och fick syn på det..
"Hör du, ditt lata kadaver!" röt överdrönaren. "Upp med dig och ut med dig och var
social!"
Det lilla biet vågade inte annat än lyda. Det steg upp och gjorde morgontoalett och åt
sin enkla frukostgröt, och när det var färdigt steg det ut på flustret och beredde sig att
ta itu med dagens värv.
Det var en kulen och kall morgon. Östanvinden visslade och blåste på det lilla biet så
att vingarna knottrade sig och alla sex benen kändes stela som glasspinnar.

"Usch ett sådant vårväder!" tänkte det lilla biet. "Det
är visserligen mot mina principer, men en sådan här 
dag kan man verkligen behöva något värmande!"
Därmed lyfte det lilla biet sina små vingar och surrade
iväg ifrån flustret. målmedvetet flög det förbi alla träd-
gårdens pingstliljor och gullvivor och violer och satte
kurs på den stora svartvinbärsbusken, där det visst att
en del av dess kolleger från olika kupor brukade slinka
in emellanåt. Det var liv och rörelse därinne denna 
kyliga dag, och det lilla biet upptäckte strax i vimlet 
en bekant som hette Persson.
"Ser man på!" sa Persson och hälsade. "Ja, lite var kan 
behöva sig en liten läskedryck i arbetet! Varsågod och 
smaka på - jag är ju liksom hemma här!
" Det är visserligen emot mina principer", sa det lilla biet.
"Det förstås", sa Persson. "Även jag föredrar ju potatisen,
 men den är som känt inte färdig än, så man får
nöja sig med den så länge."
Det lilla biet stack under detta tal sitt sugrör ner
i svartavinbärsnektarn och tog sig en djup klunk.
"Ah!" sa det sedan. Det är starkt! Det värmer!"
"Prat!" sa Persson
"Nu skulle man väl alltså gå och göra sin plikt mot
åkersenapen, sa det lilla biet.
"Du skall alltid vara så ordentlig!" sa Persson.
"Tacka vet jag Lindström som sitter därborta!"
Det lilla biet tittade dit Persson pekade. Där satt mycket riktigt dess vän Lindström och
firade sin lediga dag. Det lilla biet flög genast över till hans kvist. "Slå dig ner" sa
Lindström med sin vänliga basröst "Hm". Och han förmådde det lilla biet att sätta sig
väl tillrätta på kvisten och smaka på nektarn både en och två gånger. Och det kände sig
så varmt och behagligt och tillfreds och dess morgonhumör var alldeles försvunnet, och
till och med snuvan var som bortblåst. "Nej nu byter vi buske!" sa det lilla biet. Och
både Persson och Lindström tyckte alldeles detsamma, och de var alla tre de bästa
vänner i världen och de flyttade sig från blomma till blomma, och nektarn räckte så
väl åt dem alla. Och innan de visste ordet av var hela dagen förfluten, och ingen kunde
förstå vart tiden tagit vägen.
"Titta solen går ner! sa Lindström. "Vi måste hem till kupan," sa det lilla biet.
Och så begav de sig på hemväg, och det var inte det lättaste, men hur det var hamnade
de i alla fall på flustret till sist, och där stod uniformerad personal och tog emot dem
och förde dem till högsta arbetsbefälet som sa: " Hur kan man vara så asocial? Var har
ni honungen? Var är frömjölet? Tänker ni inte det minsta på folkförsörjningen och
framtiden?"
Där stod det lilla biet och kände sig skuldmedvetet. Alla de ordentliga och skötsamma
kamraterna stod runt omkring och tittade förebrående på det och menade att det burit
sig osolidariskt åt, och de visste så väl att de hade rätt i detta, och det skämdes förfär-
ligt och lovade sig själv att aldrig handla så ansvarslöst och illa mer. Det skulle gärna
ha gjort offentlig avbön, om det bara hade hunnit.
Men just som det lilla biet öppnade sin lilla mun och beredde sig att erkänna sin synd
och skuld hände det något förfärligt. Hela den stora kupan lyfte sig på det kusligaste
sätt rakt upp i luften, och den kalla kvällsluften fläktade in, och två stora, hiskliga,
håriga händer kom ner från ovan och lyfte ut vaxkakorna med all honung som de
flitiga och ordentliga bina hade samlat och stuvat in där. De hade hållit på i veckor
för att få ihop den, och de hade knappt unnat sig maten, så bråttom hade de haft
och de hade noga och samvetsgrant nosat igenom varenda blomma de sett och lastat
ner sig med frömjöl så att de inte orkat lyfta utan måst krypa hem, och aldrig hade det
fallit dem in att ta sig den minsta klunk nektar för egen del, utan allt hade de släpat
till kupan och gömt så förståndigt för framtiden.
Undra på att de var gråtfärdiga, där de stod och stirrade på det gapande hålet där allt
vad de samlat sig nyss hade legat och nu var försvunnet.
"Jo, där ser man", sa Persson.

Alf Henrikson