SVERIGE OCH EU

När EU-kommissionen föreslog totalförbud mot ålfiske röstade Sverige ja till ett förbud
för alla - utom svenskar. Så länge Sverige uppträder på det viset förlorar vi naturligtvis
inflytande, säger Ylva Nilsson som utkommit med en ny bok om svensk EU-politik,
"Ledarsnack" heter boken.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Som en kille som sovit hos sin flickvän i flera år men ändå behåller tandborsten i den 
egna lägenheten", så beskriver Ylva Nilsson den njugga svenska inställningen till 
europasamarbetet. Hon har varit EU-korrespondent för flera svenska tidningar 
under flera år och har skaffat sig en god inblick i EU-arbetet.
Hon tror att Storbritanniens utträde kommer att få stor påverkan på Sverige. "Vi har länge
varit nej-sägare inom EU men ofta bakom ryggen på britterna som vi ofta delat uppfattning
med. Men nu blir det svårare utan detta stöd", säger hon i sin bok.

Britternas problem är inte att de vill lämna EU. Problemet är att de vill ha kvar alla fördelar
som följer av medlemsskapet. Att britterna ändå drivit Brexit-frågan så hårt beror på att de
har en väldigt överdriven självbild. De är viktiga, inflytelserika och ingen klarar att driva
en klubb utan dem - tror de.

Hur ser den svenska självbilden ut?

- Att vi är lite bättre än alla andra, lite duktigare. Att vi har haft fred och välstånd beror
helt enkelt på att vi är smarta och arbetsamma.

"Att vi byggt upp ett fint litet land, absolut, men vi har haft tur. Att vi var ett av de få länder
som inte var fullständigt sönderbombat efter kriget, det har vi inte tagit in i vår självbild.
Eftersom vi tycker att vi är lite märkvärdigare tycker vi att EU-arbetet är ganska onödigt.
Det är jobbigt och kostar pengar. Vi har helt enkelt inte flyttat in i EU ännu trots att vi
varit medlemmar i 24 år," säger Ylva. Vi har uppfattningen att vi kan åka ner till Bryssel
och säga nej till allt, men inte ställa upp vid kriser, som när Spanien och Italien ville ha
hjälp med båtflyktingar i början av 2000-talet. Men när sedan vi själva får problem som
under flyktingkrisen, så kräver vi att andra skall vara solidariska med oss.

Hur tas besluten inom EU?

Sverige säger som regel nej till alla förslag av främst tre skäl:
- det är för dyrt
- det är onödigt
- det är byråkratiskt
När sedan andra länder vill gå vidare brukar vi säga: "ja, kanske" för att till slut hamna
i ett "okej, då".
Detta är ingen smart och långsiktig politik. När vi hela tiden är besvärliga blir vi inte
särskilt intressanta som allierade. Eller ål-exemplet som nämnts tidigare, Sverige röstar
för ett förbud men vill att Sverige skall undantas... De andra länderna skrattar åt oss.

Ylva Nilsson menar att våra blå och röda regeringar har haft samma inställning till
EU och EU-arbetet.

Varför är det så här?

Efter andra världskriget trodde alla att tanken om nationalstaten var död. Den hade
misslyckats med att leverera fred och välstånd två gånger under 1900-talet. Men 
Sverige var aldrig med i den diskussionen. Vi har inte någon hållning till idén om
nationalstater. Det är där sprickan börjar. Sverige blev ändå tvingat att hänga med 
i Europasamarbetet för att få lån från USA.
De flesta länder har en mera långsiktig inställning till EU. De tänker: " Vi kanske inte
behöver tjafsa så mycket om ålen, vi kan se att ett enat Europa betyder mer". Den
synen saknas i Sverige och fanns inte alls i Storbritannien. Där är vi lika britterna.

Sverige gillar FN men är skeptiska till EU

Regeringen skryter om hur mycket pengar vi
lägger på FN, där vi ju egentligen inte får något
tillbaka. 
I EU däremot, där får vi fördelar direkt och till
och med pengar tillbaka. Men där vill vi inte lägga 
några pengar.

Hur kan det vara  på det här sättet?  (Hypotes)

Sverige är så bra så vi behöver inte resten av världen. Det är lättare att hålla på och leka i
FN, man kan hålla långa tal och vara för miljön och alla goda saker. Men i EU får ens
handlande direkta konsekvenser, det är bindande beslut och nästa dag åker du faktiskt
på att genomföra beslutet. Det är stor skillnad. Svenska politiker har ofta inte mod att
fatta beslut som kan få direkta och kanske obehagliga personliga konsekvenser. Svenska
politiker föredrar att åka snålskjuts på andra, alltid beredda med kommentaren. "Detta har
vi varnat för länge",om något går fel. Dessvärre är det så att många svenska politiker
verkar  för fega för att ge sig in i en rejäl debatt och söker hellre stöd i partiprogrammet
än i en egen argumentering som gynnar Sverige  som helhet.


Underlag: Patrik Kronqvist i Expressen har läst hela boken och
                  har hunnit sortera intrycken.
                  Sherwoodskogens kafferedaktion har bidragit med 
                  marginella synpunkter på svenska politiker.