SAGAN OM SOPPSKÅLEN

                                                       SAGAN OM SOPPSKÅLEN
Det var en gång en soppskål som tyckte att livet var så glanslöst och enformigt. Var det
inte bönvälling till middag så var det kålsoppa, ty soppskålen tillhörde en småbrukar-
familj som inte hade det vidare fett i livet. Familjen hade köpt den billigt av en
 närboende krukmakare som hade gjort den själv, så det var inte alls någon konstnärlig 
eller aristokratisk soppskål,  men den hade i alla fall vad den skulle ha kallat sitt 
människovärde ifall den hade varit människa och den längtade ständigt efter att få för-
verkliga sig och visa att den dög till bärare av både consommé och potage.
Emellertid gick åren utan att något sådant  tillfälle erbjöd sig, och soppskålen blev allt 
mera besviken till sinnes och allt bittrare.
En dag när den för sextusentrehundranittonde  gången fylldes med bönvälling kände den 
sig plötsligt så innerligt sorgsen att den helt enkelt
sprack.
Familjen som ägde soppskålen blev naturligtvis
mycket förbittrad när detta hände. Hela dess
middag var ju förstörd, och det var väl inte att
undra på att den lät sitt humör gå ut över sopp-
skålen. Husfadern slängde den ilsket i golvet
och stampade på den alltmedan modern bedrö-
vad torkade upp den utspillda vällingen, varefter
det blev hennes sak samla ihop bitarna på sin
sopskyffel och slänga ut dem på avskrädeshögen.
Där låg nu soppskålen bland gamla ben och döda
råttor och ruttna rovor och andra vidrigheter och
kände sig hopplöst utslagen och förfelad, och de första dagarna och veckorna gjorde det
dessutom väldigt ont i den, ty den var ju faktiskt slagen i bitar. Plågorna gick dock över
allteftersom tiden i stället led, och till sist somnade soppskålen ifrån sitt elände och 
drömde så vackert om den godaste buljong och den mest utsökta bisque.
På det sättet gick åren. Den fattiga familjen dog snart ut, dess hus rasade samman, dess
småbruk försvann under tistlar och törne och lövsly och uppväxande träd, skogar föddes
och dog, sjöar växte igen och berg vittrade. Bara soppskålen låg oförändrad kvar, ty bränt
lergods förgås aldrig.
När femtusen år hade vandrat förbi kom det en dag en samling lärda män till platsen, an-
förda av ingen mindre än konungen av Sverige,
ty  han var intresserad av fornstora minnen att
trona på och av gamla grunkor som jorden gömde.

Sällskapet satte genast igång med en utgrävning
i den åldriga avskrädeshögen, märkte upp den om-
sorgsfullt både på längden och bredden, skyfflade
bort ytlagret av sentida mylla och stötte snart på
den översta skärvan av soppskålen. Då fortsatte de 
sin grävning med yttersta försiktighet och arbetade
vidare med teskedar och mjuka rakborstar. Skärva
efter skärva bragtes i dagen, fotograferades, num-
rerades, sveptes i bomull och silkespapper och lades
 ordentligt ner i var sin liten ask, varpå alla fynden transporterades till huvudstaden för undersökning, 
beskrivning och restaurering. 
Skickliga experter ägnade sig där åt skärvorna med stor omsorg, lärdom och 
kombinationsförmåga, och efter bara tio år hade de lyckats få soppskålen 
hopklistrad och nästan hel. Det fattades bara en enda liten skärva, ty den hade 
småbrukarfrun tappat bort från sin sopskyffel innan hon hann fram till avskrädeshögen.
Ja, där stod nu alltså soppskålen i det stora muséet
och lyste av lycka. Skolklasser strömmade förbi
och gav den en blick i förbifarten, konstföreningar
samlades omkring den och åhörde föreläsningar
av en intendent om hur märkvärdig den
var, turister hejdade sig och betraktade den från
alla sidor genom dess skyddade glasrutor, och
inne i sin sköna monter hade den en egen lampa
som belyste den klart och visade den från dess
allra fördelaktigaste sida, vilket är den största
ära som kan komma en soppskål till del.
Den kände att den äntligen hade nått sin bestäm-
melse och saknade inte ens sin förlorade skärva, 
som uteslöt varje möjlighet av vare sig consommé eller
 potage invärtes. Den var inte längre ensam om att veta sitt värde.

Berättad av Alf Henrikson