OM MILJÖMORALISM

Thomas Steinfeldt är professor i kulturvetenskap vid universitet i Luzern i Schweiz.
I SvD gav han för några dagar sedan sin syn på hur debatten om klimatförändringarna
har kommit att handla om skuldbeläggning av den enskilda människan mer än om de
verkliga orsakerna. Han menar att vi måste flytta fokus från moral i den lilla världen
till politik i den stora.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När  det gäller klimatet siktar ofta debatten in sig på "mänskligheten" eller ett stort "vi",
som omfattar alla människor, nu levande och kommande generationer. Men lika ofta
syftar argumenten på den enskilda människan, den ansvarsfulle medborgaren som i det
privata skall vända på utvecklingen genom att
undvika flygresor, sluta äta kött och vara noga 
med sopsorteringen. Men såväl i det stora som i 
det lilla perspektivet missar argumentationen
sitt egentliga mål. Den förvandlar någonting så
allvarligt som klimatförändringen faktiskt är,
till en fråga om moral och därmed åtminstone
till hälften  fiktion.

Den som åberopar mänskligheten för att åstadkomma förändringar känner sannolikt
sin egen vanmakt. Det kostar ingenting och får inga konsekvenser. Politikerna prak-
tiserar detta samtidigt som de själva driver på den.

Svårare blir det att definiera den fiktion som upp-
står när man talar om den lilla människan. Ett
exempel. En passagerare som flyger från Stock-
holm till Kanarieöarna förbränner drygt 100
liter av flygbränslet. Detta kan tyckas mycket
om man ställer några dunkar i rad, men det är 
en obetydlig mängd globalt sett. Det amerikanska
försvaret, den största energiförbrukaren i världen,
bränner upp 48 miljoner liter olja varje dag, lika
 mycket som Sveriges totala förbrukning på en dag.
Detta har aldrig ifrågasatts, i stället ger man sig på
den enskilda människans livsföring. Där hittar man
hur många besparingsåtgärder som helst som inte
har  någon effekt alls på det globala skeendet. Det
är ett tankefel helt enkelt. Ger man sig på att debat-
tera besparingar i miniatyrformat hoppas man kanske
att senare med framgång kunna ge sig på den globala
 nivån.

Forskare vid McMaster-universitet i Montreal har visat att om bara några år kommer den
digitala kommunikationen att orsaka större utsläpp av drivhusgaser än all flygtrafik.

Få forskare vill överhuvudtaget beröra de väldiga metangasutsläpp som kan förväntas 
när permafrosten tinat. Hela debatten i dag verkar mera fokuserad på jakt av skyldiga
än på orsakerna.

Om det verkligen skall talas allvar om klimatförändringarna så måste alla orsaker upp
på bordet, även de ekonomiska och politiska. Varför finns det till exempel ingen politisk 
vilja, vare sig i Tyskland eller Sverige, att på allvar och på relativt kort tid förflytta gods-
trafiken till järnvägen? I stället väljer många människor att hetsa upp sig över att Greta
Thunbergs resa över Atlanten i segelbåt inte är fullt så miljövänlig som många velat se.
Är det inte uppenbart hur absurda proportionerna faktiskt är, säger Thomas Steinfeld.

Visst finns det otaliga studier som pekar på att temperaturen höjs världen över, att  havs-
nivåerna stiger och att katastrofalt väder drar in allt oftare. Det finns ingen anledning att
 tvivla på dessa studieresultat, men ändå är ännu inte allt känt. Vetenskapen skiljer på en
studies tillförlitlighet och dess giltighet. Denna kan vara betydligt lägre, eftersom man
inte säkert kan veta vad man borde ha mätt. Jämt dyker det upp nya faktorer som man
måste ta ställning till. I detta kunskapsgap ligger nödsituationens retorik.
Om katastrofen kommer är sannolikheten att tvingas uppleva en sådan större ju yngre
en människa är.

Men sant är slutligen att ideologin om det personliga privata ansvaret är den bästa förut-
sättningen för att allt skall fortsätta på samma sätt som idag, med mycket moral men med
lite analytiskt tänkande.
Eller annorlunda sagt, klimatdebatten måste bli politisk, avslutar Thomas Steinfeld.

Underlag: Thomas Steinfeld SvD, efter ett tips från Toröredaktören.

En framtidsvision från djupet av Sherwoodskogen:
Om 20 år kan vi sannolikt få se våra regeringsledamöter stå med havsvatten upp till
knäna, frågande sig vad som bör göras åt klimatförsämringen.