RÄDDA ÅLEN

 Ingen har någonsin sett en vuxen ål i Sargassohavet.

Ingen som har läst Patrik Svenssons fantastiska "Ålevangeliet" från 2019 kan ha undgått att fängslas av dessa berättelser om ålens kolossala vandringar, från Sargassohavet, där alla ålar föds och hur de sedan efter en årslång vandring över Atlanten sprider sig till olika länder. Någon kan kanske ta sig till en liten å i Sverige där den sedan lever i många år tills den blir könsmogen och hur den sedan ger sig ut på den årslånga vandringen tillbaka till Sargassohavet där den föddes. Där  förökar den sig för att sedan dö. Bara en bråkdel av alla ålyngel klarar detta livsförlopp.

Många äts upp av rovfisk under vandringarna, människan fiskar väldiga mängder och av de som tar sig till Sverige överlever få kraftverkens turbiner.

Men många räddningsaktioner pågår.

I ett av de senare avsnitten av "Uppdrag granskning" berättas om hur man från svensk sida samlar in ålyngel utanför Englands kust. De flygs till Helsingborg, körs med lastbil till en svensk sjö, fiskas upp efter 20 år och så körs med bil igen och släpps ut i havet med destination Sargassohavet. Allt detta gör vi för att de skall överleva vattenkraftens turbiner. Detta är  naturligtvis ingen klimatsmart lösning och dessutom är den inte bra för ålarna. Ålen blir förvirrad. Eftersom den inte tagit sig fram för egen maskin vet den inte var den är. När den släpps ut simmar den fel.

I "Uppdrag granskning" berättades om ett projekt från 2010, "Rädda ålen". Med statliga Vattenfall i spetsen skulle elbolagen dra nya vattenvägar förbi turbinerna för ål och annan fisk. Men åtgärderna var frivilliga. I fjol drog Vattenfall in nästan hälften av pengarna till "Rädda ålen" trots miljardvinster. Det blev ett perfekt avsnitt för "Uppdrag granskning", när bolagets representanter skall motivera de indragna miljonerna och skyller på de låga elpriserna och pandemin. "Vi pratar om vinster på många miljarder", säger reportern, "var inte ålen värd mera för Vattenfall?" De svenska ålfiskarna förbjuds fiska samtidigt som staten inte visar något intresse av att rädda ålen.

Ålen har många fiender med många ansikten. Människan hemsöker den med gifter i vattnet och med sjukdomar så att dess livsmiljö förändras. Vi äter den, i synnerhet i Sydeuropa där den fångas som yngel i väldiga mängder och i Kina och i andra delar av Asien där den anses vara en delikatess.

Att få bukt med ätandet är besvärligt, tjuvfisket och smugglingen är omfattande.

Att hantera ålen som det har skett på senare år är inte hållbart. Vi klarar oss inte utan  vattenkraft men knappast utan ål heller. Det går att bygga vattenvägar förbi turbinerna för ål, lax och annan fisk. Då kan vi fortsätta att bedriva ansvarsfullt fiske efter traditioner som går tillbaka till medeltiden. Det mytiska "ålamörkret" får inte bli permanent.

Underlag: Erik Helmerson, ledarskribent DN