MARKISINNAN LUISA CASATI STAMPA

HON KALLADES "LYXHOTELLENS MEDUSA"

Bland de ånga extravaganta och excentriska människor som existerar måste nog den italienska markisinnan Luisa Casati Stampa ges en rangplats.  "Jag vill vara ett levande konstverk" var hennes maxim, som hon gjorde sitt yttersta för att följa. Hon var lång och smal och klädde sig utstuderat. Hennes hår växlade ständigt färg, emellanåt var det grönt. Hennes ansikte var ofta vitt med mycket svart kring ögonen.

Hon sägs bära levande ormar runt halsen och sägs promenera med sina leoparder eller vinthundar i diamantprydda halsband, åtföljd av en förgylld svart tjänare (det hände at han kollapsade och återhämtade sig först sedan en läkare skrapat bort färgen). Hon ställde till med  makalösa fester i sina palats i Rom, Paris och Venedig, där hon rentav en gång hyrde Markusplatsen som en privat balsal. När hon tog in på lyxhotell  med sitt menageri som inbegrep fåglar och en boaorm och som hon höll sig med för dekorens skull, krävde hon levande möss åt boan och färskt kött åt leoparderna, varav följde att hon snart kom att kallas "lyxhotellens Medusa".

(Medusa var i grekisk mytologi en av gorgonerna och den enda av de tre systrarna som var dödlig. Medusa beskrivs som en levande kvinna med giftormar istället för hår. De som såg in i hennes ögon förvandlades till sten.

På Capri hyrde hon Axel Munthes vita San Michele. Till Munthes förfäran efterlämnade hon franska ordspråk målade i svart på de vita  väggarna och i en skrivbordslåda ett foto av en målning föreställande henne själv liggande naken på en björnfäll. Under Caprice-sejouren ordnade hon svarta mässor och rökte opium.                                                                                                                      

 Luisa Casati Stampa v<r född 1881 i Milano som dotter till en stormrik bomullsfabrikant, tillika greve- Vid nitton års ålder gifte hon sig med den mindre rika markisen Camillo Casati Stampa di Soncino, ett äktenskap som snart gick överstyr. Sedan vidtog ett nomadiserande liv som emanciperad kvinna med många älskare, gärna konstnärer av olika slag. Poeten, posören och libertinen Gabriele dÁnnuncio och futurismens fader Filippo Tommaso Marinetti var de mest kända.  I raden återfanns också den holländske målaren Kees van Dongen.

Många framstående konstnärer porträtterade henne i raffinerade och fantasifulla kostymeringar, porträtten hänger nu på världens stora  muséer. Hon var inte bara frikostig mot sig själv  utan hjälpte också åtskilliga unga genier på deras väg uppåt, bland dem Arthur Rubenstein. Men förmögenheten räckte inte hur länge som helst. 1932 såldes hennes ägodelar på auktion. De sista tjugo åren av sitt liv var hon ruinerad, både  ekonomiskt och fysiskt. 

Hon dog i London 1957 ---hon som varit futuristernas musa och, en av Italiiens nationalklenoder.

Underlag: Ingrid Börge, DN.