OM ATT PENDLA TILL JOBBET

Alla har vi väl under olika skeden  av livet fått färdas
avsevärda sträckor för att komma till jobbet. Frågan är
 väl om inte vår vän och reporter i Dalby innehar en tät-
position i det avseendet. Inte nog med att det var långt
till jobbet,  som låg i ett annat land, det var krig där också.
Kriget mellan Iran och Irak pågick med varierande intensitet
1980-88. Först 1990, efter Iraks anfall mot Kuweit, slöts fred
mellan länderna.
Vår vän basade över ett byggprojekt, en kemisk-teknisk
fabrik, som skulle uppföras i Iran under 80-talet,  då kriget
mot Irak pågick som värst. Bygget låg nära Teheran, och
det är inte så särskilt svårt att föreställa sig att det kunde
bli nog så besvärligt att pendla dit från Skåne mitt under
brinnande krig.
Vi låter honom själv berätta:

Som sagts basade jag över ett fabriksbygge nära Teheran,
Isfahan hette platsen. Det visade sig sedermera att den
kemisk-tekniska fabrik som jag byggde, gjordes om av
iranierna till en ammunitionsfabrik. Det fick jag reda på
långt senare.
Resan dit och därifrån kunde ta mellan två och fyra dygn.

Jag skall berätta om en sådan resa.

Första etappen var med flyg till Istambul. Att flyga till en

flygplats i Iran gick inte, Saddam Hussein hade hotat med

att skjuta ner varje flygplan till och från Iran.  Därför

fick det bli Istambul och sedan buss tillsammans med några

landsmän vidare genom Turkiet till gränsen mot Iran. Före

gränsen låg ett två kilometer brett " ingenmansland ", som

vi fick leta oss fram igenom i det begynnande mörkret. Vi

tog oss igenom fram till iranska gränsen. Där vidtog en rigorös
kontroll av mina resehandlingar, pass, visum mm. Alla mina papper

var dessbättre i ordning. Från gränsstationen hade vi tänkt

fortsätta med buss in i landet mot Teheran. Men någon buss

syntes inte till, kanske hade den rekvirerats för någon militär

transport, sådant hände ganska ofta. Det hade nu hunnit bli

natt och några inkvarteringsmöjligheter fanns inte. Så den

natten sov jag på marken under bar himmel. Det enda jag

hittat att sova på var en tunn pappkartong. Natten var kall

och inte var jag klädd för att sova på marken utomhus, snarare

för att sitta i en kontorsstol inomhus i Isfahan.

Det var en förfärlig natt som jag sent kommer att glömma.

När dagen grydde och jag hade lyckats skaka liv i min kropp

hade faktiskt bussen kommit som skulle ta oss till Teheran.

Den natten på papperskartongen  fyllde jag  femtiofyra år,

därför glömmer jag den aldrig!