NÄR KRIGET KOM TILL RÖDEBY. DEL1

Vår korrespondent i Rödeby berättar i denna och i en senare blogg

hur han upplevde krigsutbrottet 1939 och krigsåren därefter.

1 september 1939 började andra världskriget. Jag hade fyllt 9 år och

förstod inte riktigt vad det innebar. Jag hade läst om indiankrigen

med Sitting Bull och Buffalo Bill. De äventyren förstod jag och gillade.

Dagarna efter 1 september började mängder av fordon och hästskjutsar

passera våran by på väg till Karlskrona. I mitt hem hade vi ingen radio

så nyheterna om kriget fick vi läsa i tidningen. Det var stora, svarta

bokstäver på första sidan de första dagarna.
Min pappa blev inkallad i september. Jag minns
ännu hans avskedskramar när han skulle ge sig
iväg. Det kändes som att han aldrig skulle komma
tillbaka igen. Men han kom hem på permission om
några veckor. Då var han klädd i uniform m/1910.

Den var blygrå till färgen och hade breda blå band

runt ärmarna och blåa revärer längs byxbenen.
Hatten var trekantig och av karolinertyp. Jag prova-
de den framför spegeln och kände mig som en riktig
karolin. Pappa berättade att han fått ut ett mauser-
gevär men ännu ingen ammunition. Han kom hem

igen några veckor senare men var då iklädd uniform

m/39 för infanteriet.

Under vintern började man bygga bunkrar i sten och

betong hemma i byn. På en del håll sprängde man hål

direkt i berget. En bunker byggdes bara ca 150 meter

från vårt hus. Jag var där och tittade och såg att kano-

nerna skulle komma att peka rakt mot vårt hus. Jag

frågade en av landstormsgubbarna, dom hade sitt

tält strax intill, varför dom byggde på det sättet. Han

svarade "Lille gosse, blir det krig spränger vi erat

hus så vi får fritt skottfält". Med gråten i halsen

sprang jag hem till mamma och berättade vad som

 skulle hända om det blev krig. Hon tröstade mig

och sa "Det blir inget krig i Rödeby".

Ibland hälsade vi på landstormsgubbarna i deras

tältförläggning. Trots att det var vinter och ibland

tjugofem minusgrader så fann dom sig väl tillrätta. Dom spelade kort och berättade

roliga historier och den nästan rödglödgade kaminen spred en behaglig värme.

Under krigsåren var jag scout. Våran uppgift var att om kvällarna se till att alla

fönster var mörklagda. Om vi upptäckte att det läckte ut ljus knackade vi på.

Vi blev alltid väl mottagna och man rättade genast till mörkläggningsgardinerna.

Under  krigsåren var nästan alla varor ransonerade, även kläder och skor. Om

man någon gång skulle gå på matinébio och se en Cassidyfilm ,kostade det 60 öre.

Ville man sedan slå på stort och köpa en korv måste man ha ransoneringskort

med sig. En kupong gick inte åt, utan man fick växlingskuponger tillbaka, vilket

räckte till flera korvar.

Vi fick låna en knastrande liten radio av en släkting 1940. Då kunde vi höra på

nyheterna hur kriget förlöpte. Det var hemskt att höra hur tyskarna kom allt

närmare Sverige. Jag drömde mardrömmar  ibland  att tyskarna var på väg mot

Rödeby. Då skulle ju vårt hus sprängas.