Vad som beskrivs nedan är vad författaren råkade ut
för när han ansökte om att bli pilot i Flygvapnet 1949
och hur det sedan kom att se ut åren därefter. Numera
finns ingenting vid pilotuttagningar som påminner om
hur det såg ut då.
Hur stort intresset är för pilotyrket bland ungdomen
nuförtiden är inte känt.
Det hade annonserats så ansökan vi skrev,
som utanpå markerats med "Fältflygarelev".
Tolv hundra grabbar var vi som papper skickat in
på flygardrömmar bar vi, en ansökan var min.Först fyra hundra stoppas på grund av skolbetyg
och resten börjar hoppas, för alla gillar flyg.
När läkarna studerat oss alla och envar
man styrkan reducerat,tre hundra var nu kvar.
Så psykologisk prövning av stressbenägenhet
och under denna övning två hundra till gick bet.
Nu hundra stycken var vi, men proven var ej slut
till flygskolan då far vi, där fler skall gallras ut.
Där många strax fick vända, de skickas genast hem,
när året gått till ända då var vi fyrtiofem.
Så sänds vi ut i landet att flyga krigsflygplan,
naturligtvis så kan det, bli svårt, man är ej van.
Det också kan va´ farligt, lätt sker ett haveri,
fastän man tar det varligt, man hamnar lätt uti,
problem som man ej klarar, vi efter några år,
förlorat femton karlar, nu trettio återstår.
Så officersutbildning ges åt en liten grupp,
här sker en ny urskiljning, rätt gles blir våran trupp.
Och de som ej fått chansen kan sluta om de vill,
de flesta därför kan se´n, ta upp ett yrke till.
Civila bolag lockar, SAS höga löner har,
piloterna de plockar, blott tre man är nu kvar.
Vi tre gör karriärer och en av dem var jag,
blev höga militärer, så läget är idag.
Den gallring som beskrivits har tagit fyrtio år,
det urval som bedrivits har satt rätt djupa spår.
Med åren nog man blivit en riktig fatalist
men den som detta skrivit blev kvar till allra sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar