Årets val slutade som bekant med att Alliansen fick lämna ifrån sig regeringsmakten till de
Rödgröna. Det mest uppseendeväckande med valutgången var ju Sverigedemokraternas
rekordökning till landets tredje största parti.
Just nu sitter naturligtvis en mängd politiker, statsvetare och mediafolk och författar långa
avhandlingar om varför valet slutade som det gjorde.
I Sherwoodskogen har vi också funderat över detta och vi tror oss om att kunna förklara
det hela med några korta ord, utan bistånd från statsvetare och andra.
Hade Moderaterna och andra politiska aktörer för några år sedan, då SD började synas och
höras, under lugna och sansade former satt sig ned, inom partierna och tillsammans med
Sverigedemokraterna, och analyserat och diskuterat flyktingströmmarna och invandringen,
så hade problemen kunnat lösas i sin linda. Man borde ha klarat ut avvägningen mellan
medmänsklighet och empati på den ena sidan och Sveriges vilja och förmåga på den andra.
Nu gjorde man inte så här och därför gick det som det gick. I stället gjorde man allt för att
förtala SD, undvika all kontakt med partiet, skärma av det och reducera dess inflytande på
alla nivåer. Allt detta sporrade SD och lockade fram många sympatisörer. Rena massflykten
från främst Moderaterna tog sin början.
Förvisso finns det en kärna av en del suspekta individer i SD, men nu strömmade det till
herrar i slips och välklädda damer, alla med ett oklanderligt förflutet och som uppskattar
ordning och reda. Alla dessa nya hade eller har uppfattningen att strömmen av flyktingar
och invandrare blivit alltför betungande för vårt land.
Dessutom strömmar det till pensionärer och de kommer dessutom för den extra pensionärs-
skattens skull, en skatt som SD lovat hjälpa till att avskaffa.
Och nu står man där, alla kvarvarande inom Alliansen, med höjda ögonbryn och undrar
vad är det egentligen som har hänt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar