På sitt eviga, ödesbestämda vis
bygger skatan sitt bo av pinnar och ris.
Hon ordnar det konstskickligt efter sitt sinne
varefter hon värper och ruvar därinne.
Och vårregnet faller emellanåt
varvid skatans rishög blir alldeles våt.
Dropparna tillrar längs riset i taket
och nedplaskar tungt i det inre gemaket.
Där ligger skatan i vattnets dropp
under släktledens gång, under seklernas lopp.
Hon skrattar generat och ansträngt åt skuren
men hon ändrar aldrig på arkitekturen.
Ur : Motsols av Alf Henrikson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar