FINSKA VINTERKRIGET 1939-1940. MINNEN

Stig Bertsand från Nyköping berättar om sin vän och granne Bernt Andersson , som deltog
i Finska vinterkriget som pågick 1939-1940.

På begravningsplatsen vid Grums kyrka i Värmland står en minnessten över Bernt Andersson,
som anslöt sig till Svenska Frivilligkåren 1939. Han dödades efter en relativt  kort tid vid fronten
i samband med ett sovjetiskt flyganfall.

Bernt var min granne i Leonardsberg i Kolmården. Redan innan
han anslöt sig till Frivilligkåren ansågs han som något av en
äventyrare.  Sommaren 1939 hade en zigenarfamilj slagit läger
i grannskapet. Bernt förälskade sig då i en dotter i familjen. Detta
förhållande satte dock hennes far ett bestämt stopp för.
Kanske var denna  korta men avbrutna romans en anledning till
 att han i besvikelsen gav sig in i detta drastiska äventyr, som kom
att kosta honom livet.
Hans tid vid fronten i Finland blev kort men mycket dramatisk.

Det förband han kom att tillhöra utrustades i Kemi och i trakterna
runt Torneå. Inledningsvis ingick i förbandet 4000 man, men antalet
utökades efterhand  för att till slut bli 8000. Bernt kom att ingå i ett kompani lett av löjtnanten
från Umeå Anders Grafström. Hans gruppchef i kompaniet var furiren Axel Ledin. Han kom
från samma regemente i Umeå, K4, som kompanichefen. (Nio år senare kom jag att tillhöra
K4 i Umeå. Där träffade jag Ledin, som befordrats till sergeant. Han berättade för mig om Bernts öden och äventyr i Finland).
Grafströms första uppdrag var att med  kompaniet avlösa
ett finskt förband vid Märkäjärvi. Avlösningen skulle äga
rum den 28 februari men fick senareläggas sex dagar
eftersom det finska förbandet snarast behövdes på
Karelska Näset.  Sträckan man hade att åka på skidor
var 28 km. Temperaturen var vid starten mellan 15 och 20 minusgrader, men under natten sjönk temperaturen till
under 40 minusgrader. Snön var mycket djup vilket gjorde
att förflyttningen tog många timmar.
Dessutom var kartmaterialet dåligt. Kompaniet som hade
startat klocka sjutton, var framme först klockan 4 på natten. Flera av soldaterna hade fått köldskador.
Man hade emellertid nått fram till slutmålet, en udde som sköt ut vid en stor myr. I kompaniet
ingick en radiopatrull, som fick kontakt med stridsledningen i Salmijärvi. På morgonen kom
en order att kompaniet skulle rekognosera framryckningsvägar samt utföra spaning mot ett
visst  vägavsnitt. Denna operation skulle pågå i två dygn, men så blev nu inte fallet. För att
värma sig tände kompaniets mannar upp en eld, men när man sedan släckte
den steg en svart rökpelare rakt upp i skyn. Denna
observerades av ett sovjetiskt spaningsförband och
det dröjde inte länge förrän sovjeterna anföll. Men
de anföll med en alltför liten styrka. Alla stupade
utom någon man som lyckades ta sig tillbaka och
 larma. Efter bara någon timme anföll sovjeterna
igen, men med en betydligt större styrka. Sovjeterna
 hade det kämpigt i den djupa snön varför de blev
ett lätt mål för frivilligkompaniet, som förfogade
över kulsprutor och automatiska eldhandvapen.
Efter striden visade det sig att 250 sovjeter stupat,
sex vodkastinkande soldater togs tillfånga. Grafströms kompani förlorade
sex man, fem hade skadats. Efter denna strid återkallades kompaniet till förläggningen.  Men
nya uppdrag väntade. Natten till den 13 mars var Vedins grupp, där Bernt ingick, ute på ett
spaningsuppdrag. De återvände tidigt på morgonen, helt
uttröttade.. Efter att ha ätit lade de sig i tälten för att sova.
De sov djupt när ett flyglarm ljöd i förläggningen. Vedin
hade varit hos kompanichefen och avlagt rapport efter
spaningsuppdraget när flyglarmet gick. Han hann inte
fram till tältet utan tog skydd i ett  värn just då de sovjetiska
bombplanen släppte sina bomber. En bomb träffade
tältet där Bernt och hans kamrater låg och sov. Förmodligen
var de så  trötta efter nattens strapatser att de  i sin  djupa
sömn inte hört flyglarmet.
Så slutade alltså Bernt Andersson sina dagar och sin
 tjänstgöring i Svenska Frivilligkåren.