GALENPANNORNAS TIDEVARV

Skaran av välmeriterade galenpannor med Putin och Trump i spetsen har i dagarna utökats
med ännu en, den nyutnämnde brittiske utrikesministern Boris Johnson. Hans lista över
mer eller mindre allvarliga klavertramp är lång.
I maj i år kallade han Turkiets president Erdogan
för en runkare som hade sex med getter.
I april kallade han USA:s president för en halv-
kenyan, som bar på en fäderneärvd motvilja mot
Storbritannien.
Han har berömt den syriske folkmördaren Bashar
al-Assad och Rysslands härskare Vladimir Putin.
Tidigare har han talat om hur den brittiska drottningen
möts av flaggviftande "piccaninnies"(nidbilder av
svarta barn) när hon reser runt i samväldet, och hur Tony Blair, vid ett besök i  Kongo, möttes
av stamkrigare med leenden som vattenmeloner.
Han säger att Hillary Clinton ser ut som en sadistisk sjuksköterska på ett mentalsjukhus och
påstår  att man på Papau i Nya Guinea ägnar sig åt kannibaliska orgier.

AXPLOCK UR HANS KARRIÄR
Boris Johnson är känd för sitt medvetet provokativa
uppträdande, sin förkärlek för förolämpande kommen-
tarar och sina rent lögnaktiga påståenden. (Bilden till
höger föreställer Donald Trump, ej Boris Johnson).
1968 fick han sparken från The Times efter att ha ljugit
ihop citat i en artikel. 2004 fick  han sparken från
posten som skuggminister efter att ha ljugit om en
otrohetsaffär. Sedan blev han borgmästare i London
och lovade att ta itu med hemlösheten och de höga
biljettpriserna i kollektivtrafiken. Inget av detta blev
gjort. Han var en av ledarna för Brexit-kampanjen och vilseförde då väljarna med en rad lögner
 om vad EU kostar Storbritannien och hur dessa kostnader raserat välfärden.

Att Theresa May på sin första dag som premiärminister
bestämmer sig för att utse Boris Johnson till utrikes-
minister förefaller synnerligen märkligt.
På sina håll i pressen tolkas det så att hans befordran
innebär att han blir tvungen att resa runt i världen (och
be om ursäkt?) och på så sätt kommer att få svårt att
underhålla sina kontakter med de upproriska parlament-
ledamöter som vill se honom som premiärminister.
Slugt maktspel för att säkra premiärministerns egen
position med landets anseende som insats? Visst har
man läst om sådant förut?

Underlag: Dagspressen, särskilt Daniel Swedin AB