UPPDRAG I PERU

Från vår nyutnämnde chefredaktör på Dalbyredaktionen har vi fått en intressant berättelse
med anknytning till hans tid som representant för ett svenskt företag i Peru. Håll till godo.

Som byggare har jag varit engagerad i många utlands-
projekt. Mellan åren 1974 och 1978 arbetade jag i Peru
med ett mycket stort irrigationsprojekt. Projektet inne-
bar att bevattna en vulkansandöken, ungefär så stor som
en fjärdedel av Skånes yta. Det var en hundraårig
peruansk dröm som skulle gå i uppfyllelse. Rent praktiskt
skulle det ske genom att bygga en damm på cirka 4200
meters höjd över havet i floden Colca och därifrån genom
en serie tunnlar och kanaler leda vatten in i en flod som
heter Siguas och därifrån genom kanaler leda vatten ut i
öknen. Ett konsortium av fem länder hade bildats. Sverige
med Skanska som projektledare var en av konsortiemedlemmarna. Byggtiden blev drygt
tio år för detta jätteprojekt, och jag arbetade där i drygt fyra år, faktiskt som andre man på
plats. Mitt ansvar de första två åren var att som transportledare ansvara för den oerhört
komplicerade infrastrukturen. Till exempel köpte jag

från de olika konsortieländerna över 400 fordon,
dumprar, lastbilar, kranar, 2 bärgningsfordon, person-
transportbilar och bussar för transport av arbetskraft
mm. Jag anlade en ny järnvägsförbindelse till vårt
huvudförråd. Det var ca 5 tunnland stort.  Jag fick
hjälp av det peruanska flygvapnet, ett antal STOL-
flygplan , för att kunna genomföra brådskande trans-
porter till de olika arbetsplatserna, en del belägna på
höjder över 4000 meter. Transporterna på de närmast
obefintliga vägarna över bergen var till en början ganska halsbrytande med en vägbredd knappt
 lämplig för en personbil och med bergväggarna stupande 1800 meter ner i Colcadalen. Svettigt
och spännande. Högsta punkten vi  måste passera låg på 5200 meters höjd. Där var jag vid ett
tillfälle nödsakad att lasta av en grävmaskin vi transporterat upp för att bredda en vägkurva så
att vi kunde ta oss fram. Det blev en mycket kall övernattning.
Som transportchef förfogade jag också över mobil-
kranar. Att jag hade sådana kranar observerades av
många, Till exempel hjälpte jag till med att lyfta ett
urspårat ånglok tillbaka på rälsen. En som hade noterat
att jag hade mobilkranar var prästen för en liten fattig
församling ett par mil utanför Arequippa, där vår bas-
station låg. Han gjorde en hemställan om inte vi  kunde
hjälpa honom att lyfta upp hans stora kyrkklocka, som
legat på marken i över 10 års tid. Kyrkan hade raserats
vid en jordbävning och dom fattiga bönderna och prästen
hade gemensamt byggt upp den igen men inte förmått få
klockan på plats. Projektledningen skickade en hemställan
till mig och det var bara att ta sig an uppdraget, Tidigt en lördagmorgon rullade vi iväg och väl inne
 i byn, efter mycket snirklande, backande och trixande genom dom trånga bygatorna, var
vi på plats utanför kyrkan. Där låg föremålet för vårt uppdrag. Vi surrade klockan med trossar och
lätt som en plätt åkte den upp i vädret och väl uppe togs den
omhand av några duktiga bönder, som fick den på plats.

på sin axel. Prästen slog dom första dånande slagen
och alla bybor jublade och prästen grät.
Efteråt var det stor fiesta på byns lilla torg, med mat och
dryck, dans och musik. Glädjen var översvallande och
tacksamheten visade inga gränser och alla ville krama
senor Lindstrom.
Ja, detta var ett annorlunda uppdrag.