TÅGET ÖVER BÄLTEN

Det ovanligt kyliga vädret över södra Sverige i början av det här året har fått oss
 i Sherwoodskogens Höganäskontor att blicka bakåt i tiden mot andra kalla
januarimånader förr, ända tillbaka till några högdramatiska dagar på andra sidan
Öresund för ungefär 350 år sedan. Det hela började den 30 januari 1658.

TÅGET ÖVER BÄLTEN
Sommaren 1657 förklarade Danmark krig mot Sverige. Den svenska armén under
Karl X Gustav befann sig i Polen. Eftersom fälttåget där kört fast bestämde sig
kungen för att lämna Polen och gå mot Danmark. Vintern 1657 hade svenskarna
tagit merparten av Jylland genom att söderifrån gå in via Holstein. Frågan var nu
hur kungen skulle  kunna knäcka danskarna innan de hann samla ihop sina förband.
Samtidigt satt  den danske kungen på Själland,
på betryggande avstånd från den svenska
invasionsarmén. Det räcker med att titta på en
karta över Danmark för att förstå kungens
dilemma. Mellan Jylland och Själland ligger
Fyn med de två sunden Lilla och Stora Bält.
Svenskarna hade inte tillgång till en flotta som
kunde transportera dem. Dessutom var havet
tillfruset. .Ett av kungens ordspråk var: " Man
må hasardera allt", och nu var det läge för kungen
att visa att han var en gambler av stora mått.
Flera gånger under 1600-talet hade vintrarna
varit så kalla att man kunnat promenera på Öster-
sjöns is. Detta visste kungen. Efter noggrann kontroll av isen och hållbarheten gav han
armén order att marschera över det första sundet, Lilla Bält. Kungens kvartermästare
Erik Dahlbergh hade ansvar för mätningarna och han rekommenderade kungen att gå.
Marschen som inleddes den 30 januari 1658 hade lika gärna kunnat sluta i en fruktansvärd
katastrof, men som många andra stora härförare hade han turen med sig. "Bara" två
kompanier gick ner sig genom isen medan huvudparten av den svenska styrkan tog sig
över till Fyn. Därefter återstod att ta sig över Stora Bält.
Till en början hade kungen planer på att gå
rakt österut från Nyborg på Fyn till Korsör på
Själland via den lilla ön Spigö, det är samma
sträckning som Stora Bältsbron har idag. Men
det visade sig att isen trots den kalla vintern
inte skulle hålla för en sådan expedition.
Kungen beslöt sig därför att föra sina mannar
via de mindre danska öarna Langeland, Lolland
och Falster enligt kartan ovan.

Den franska ambassadören Terrlon som var med de
svenska trupperna under marschen över de danska isarna skrev i en braskande rapport
hem till Paris: "Det var någonting förskräckligt att tåga om natten över detta  frusna hav.
Hästarnas tramp tinade upp snön så vattnet stod en halv meter upp på isen och man
oroade sig varje stund över att komma till ett ställe med öppet hav. Kölden var så stark så att
man med yxor fick hugga sönder både bröd och vintunnorna och slå loss små stycken
som man sedan fick smälta. Köttet fick man tina upp i heta pannor".

Genom marschen över isen riskerade kungen
inte bara sitt eget liv utan också kärnan av den
svenska armén. Gick den under kunde allt
hända med Sverige. De sydsvenska land-
skapen hade vi sannolikt aldrig fått tillbaka, i
stället hade det nog blivit fråga om ytterligare
landavträdelser. Trupperna riskerade också att
bli kvar på någon av öarna, genant vinkande åt
danskar som kommit och hämtat dem iland
när maten tagit slut.
Beslutet att tåga över Bälten är med andra ord
ett av dessa ödesmättade beslut i historien som
fick fattas av en man och som hade kunnat
sluta i en fruktansvärd katastrof eller i en för Sverige stor framgång. Det blev det senare.

Den 11 februari landsteg kungen på Själland.
Eskorterad av eliten av trupperna kom han
åkande på en släde på stora landsvägen mot
Köpenhamn. Där mötte han en engelsk
medlare Meadowe och två chockade danska
statsråd, utsända av danske kungen Fredrik III.
Danskarna ville förhandla om fred. Men
kungen hälsade bara artigt på dem och bad
dem fortsätta bakåt så skulle de få träffa ett
svenskt riksråd.
Själv fortsatte han framåt mot Köpenhamn.
Den 15 februari befann han sig bara några mil
från den danska huvudstaden, och han börjar då
förhandla.
De första svenska kraven måste ha fått marken att gunga
under den danska delegationen. Kungen begärde bland annat: Skåne, Halland, Blekinge,
ön Mön, Bornholm, Saltholm, Bohuslän, Trondheims- och Askershus län med Oslo.
Färöarna och Island. Dessutom krävde han landet Norge som pant för krigsskadestånd under
30 år. Dessutom krävde han att de tre kronorna i det danska riksvapnet skall tas bort.
Trots det goda förhandlingsläget fick inte kungen allt han begärt. England, Frankrike
och Holland var rädda för att Sverige skulle bli allt för mäktigt och helt behärska Östersjön.
Freden slöts i Roskilde och innebar en stor framgång för Sverige. De  sydsvenska land-
skapen återbördades till Sverige.

I freden låg dock frön till nya konflikter. Norge var delat och Danmark hade fråntagits
sina bördigaste landskap. Den danska adelns slott låg i Skåne och i Lund låg det danska
myntverket..
Sverige och Danmark hade dittills utkämpat 29 krig, det skulle bli 7 till. Danmark kunde
omöjligen acceptera den hårda freden. Mera om detta vid något senare tillfälle.

Underlag: Herman Lindqvist med flera


.