ANDRÉES POLAREXPEDITION 1897

 

Den 11 juli är det 120 år sedan ingenjören Salomon August Andrée påbörjade sin tragiska
polarexpedition med luftballong för att förhoppningsvis kartlägga polarområdet samt
passera nordpolen och landa i Alaska eller Ryssland.
Sverige hade inte haft några större spektakulära framgångar med arktiska expeditioner vilket
däremot Norge hade haft. Entusiasmen för Andrées expedition var därför mycket stor och
förhoppningarna om framgång stora. Att få medel till att genomföra expeditionen var inga
större problem, bl a bidrog kung Oskar II och Alfred Nobel.
 Ing Andrée var Sveriges ende ballongförare och hade tidigare med sin ballong Svea
flugit från Göteborg till Gotland, bitvis släpande i vatten. Han trodde sig ha uppfunnit
ett system med släplinor som kunde göra ballongen styrbar. Men detta visade sig icke
fungera utan bidrog snarare till den katastrof som skulle följa.

Förberedelserna var många och omfattande. Bland
annat byggde man på Svalbard, startpunkten för
expeditionen, en stor hangar som skulle rymma bal-
longen samt förläggningar för personal, verkstäder
och utrymmen för vätgastillverkning mm. Ballongen
tillverkades i Frankrike av sidan och fernissades 3
gånger. Sömmarna tejpades och fernissades och ballon-
gen gjordes så tät som  möjligt men läckte trots detta
mycket gas. Tanken var att ballongen skulle hålla i 90 dagar, men senare beräkningar av en
avhoppad expeditionsdeltagare, meteorologen Nils Ekholm, visade att gasen bara skulle
räcka i 17 dagar.  Han lämnade därför expeditionen.
Ett år senare den 11 juli 1897 lyfte ballongen "Örnen" från Svalbard efter en dramatisk start
där släplinorna lossnade och stora delar av barlasten fick kastas överbord vilket gjorde att
ballongen steg till höjder som inte var förutsedda
samt ytterligare problem gjorde att ballongen landade
på packisen endast 2 dygn efter start. Katastrofen
var nu ett faktum. Alla tre ombord, ing Andrée,
expeditionens fotograf Nils Srindberg samt Knut
Fränkel, var emellertid välbehållna och all mat och
nödutrustning var intakt.
Nu följde en vecka med iordningställande av slädar
och  annan nödutrustning och man påbörjade vand-
ringen som efter flera månader slutade på Vitön där
alla omkom. Kvarlevorna hittades 1930 av ett fångst-
fartyg och fördes så småningom till Stockholm där de
tre deltagarna fick en storslagen begravning. Tyvärr
kremerades alla tre utan föregående  undersökning av
dödsorsaken.
Det finns flera teorier, bland annat trikinförgiftning,
isbjörnsattacker, och på senare tid botulism eller bly-
förgiftning. Ren utmattning är väl heller inte omöjlig.
Så slutade ett grandiost äventyr.

Underlag: Sherwoodskogens lokalkontor i Dalby