FOLKMORDET PÅ ARMENIER

När påven Franciskus besökte Turkiets president Erdogan i Ankara 28 november i fjol
berörde påven bland annat våldet i världen. Han inledde med Förintelsen under andra
världskriget och kom sedan in på folkmordet på armenierna 1915-16. Det sägs att
Erdogan blivit rasande och uppmanat påven att aldrig mera tala om detta som ett folk-
mord. Turkiet var ju ensamt ansvarig för denna massaker men Erdogan vägrade att
acceptera den tolkningen av historien.


Angreppet på armenierna inleddes på natten
mellan den 24 och 25 april 1915, då 235 fram-
trädande politiker och religiösa ledare häktades
och dräptes. Fler än 2 000 personer häktades och
dräptes under de veckor som följde, och minst
800 blev offentligt avrättade. De första som dödades
i större omfattning var armenier som tjänstgjorde
i turkiska armén, av den enkla anledningen att de var
lättast att komma åt. I nästa skede vände sig regimen
mot den civila befolkningen. Vissa fick välja mellan att
övergå  till islam eller bli förflyttade, medan andra helt
sonika dödades. En vanlig avrättningsmetod var
dödsmarschen: hundratals armenier drevs ut på
vandring genom stäpper, berg och öknar. Många
dog av törst och svält. De som överlevde dessa um-
bäranden sköts ihjäl av gendarmerna, och de som
andades efter skotten  dödades med knivar och bajo-
netter.
Angreppen mot armenierna försvagades något under
våren 1916 men nådde en ny kulmen till sommaren.

Exakt hur många som dödades är okänt. Enligt armeniska
beräkningar miste 1,5 miljoner livet av totalt 2 miljoner i
landet. Siffran kan inte säkert verifieras.
Oberoende historikers bedömningar brukar hamna på
upp emot 800 000 döda, med reservation för att ytter-
ligare 600 000 armeniers öde ej har kunnat fastställas.
Det kan alltså mycket väl ha rört sig om 1,5 miljoner
dödsoffer.

Till höger Armeniens statsvapen med Noaks ark och
berget Ararat i mitten.

Underlag: Från jourhavande historiker Dick Harrison