1658 har gått till nordisk historia som Roskildefredens år. Fredsavtalet var det värsta i dansk
historia och det bästa i svensk. Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm, Bohus län övergick från
Danmark till Sverige.
Att danske kungen Fredrik III var hårt pressad vet vi. Efter Karl X Gustafs framgångsrika
tåg över Bälten stod svenska armén på Själland och hotade både honom själv och Köpenhamn.
Katastrofen var ett faktum. Men likväl skulle det förhandlas. Kunde danskarna pruta ner de
svenska kraven, och i så fall vad ville danskarna helst behålla?
Skåne var det viktigaste av de danska landskapen som gick förlorade. Trots det blev det inga
gräl om Skåne. De danska delegaterna insåg från början att Skåne var förlorat. Det var orimligt
att tänka sig att svenskarna skulle ge upp Skåne efter ett så lyckosamt krig. Detsamma gällde
Halland och Blekinge. Däremot grälade man
länge om Bohuslän. De danska delegaternavägrade i det längsta att släppa ifrån sig detta
landskap. Man räknade med att svenskarna inte
skulle prioritera Bohuslän så högt. Man försökte
intala svenskarna att landskapet var viktigt för
danska intressen. Tyvärr för den danska sidan
framträdde då förre guvernören i Bohuslän, en
dansk överlöpare vid namn Corfitz Ulfelt. Han
argumenterade för att Bohuslän knappast kunde
ha något värde för Danmark. Hamnen vid Bohus
fästning var dålig och de inkomster han hade
haft som guvernör över landskapet hade varit
ringa, knappt 4000 riksdaler om året. Danskarna
blev alltmer desperata. Till slut erbjöd Fredrik III
svenskarna Bornholm och Färöarna i utbyte mot
Bohuslän och Trondheims län. Svenskarna
vägrade och krävde och fick Bornholm i alla fall. Därför gick det som det gick. I sjätte
paragrafen i Roskildefreden står: Danmark skall för evig tid avträda Bohus slott och län.
Alla som besökt Strömstad, Kungshamn och Smögen förstår att danskarna var bittra!
Danskarna återfick Bornholm efter freden i Köpenhamn 1660.
Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker
Sherwoodskogens tankesmedja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar