Att historiemålningar inte alltid stämmer överens med sanningen är väl känt, men hur är det
egentligen med Cederströms tavla av Karl XII: s likfärd? Visar den verkligen hur det gick till
efter kungens död 30 november 1718?
Först och främst bör vi vara på det klara med att det handlar om två tavlor, båda målade av
Gustaf Cederström. En hänger i Göteborgs konst-muséum och en i Nationalmuséum i Stockholm.
Göteborgstavlan är den äldsta, tillkommen i Paris
1877-1878. Den köptes ursprungligen av en rysk
storfurste. Skammen över att den inköptes till tsar
Peters land gjorde att många svenskar ställde sig
bakom en insamling för att få Cederström att måla
ännu en tavla. Det är denna, målad 1884, som hänger
i Stockholm. Karl XII:s likfärd tävlar med CarlGustaf Hellqvists Valdemar Atterdags brand-
skattning av Visby, om rangordningen som Sveriges
mest kända historiemålning. Båda är fulla av fel och
besynnerligheter, vilket konstnärerna var väl medvet-
na om, men som de valde att ignorera av hänsyn till
motivens konstnärliga potential. I själva verket blev
Karl XII aldrig hemburen på en bår på det här sättet.
Eftersom Cederström målade tavlan i Paris hämtade
han modeller från staden. Karl XII är egentligen en
italiensk modell vid namn Raffaele Fusco. På båda tavlorna är det dock Cederström själv
som går längst fram i tåget. Mannen med bindeln om huvudet är Cederströms äldre bror.
Barnet invid jägaren på Stockholmstavlan har drag av Cederströms dotter Carola.
En annan märkvärdighet är geografin. Av målningen att döma utspelar sig likfärden i fjäll-
världen, trots att Karl XII dog långt därifrån. Det är, såvitt man kan bedöma, ett uppländskt
berg som målats in i motivet.
Men förvisso är Gustaf Cederströms båda tavlor stor-artade mästerverk.
Och så den obligatoriska följdfrågan: blev Karl XII
mördad? Alla tillgängliga analyser tyder på att han
föll för en norsk blykula som avlossades från en
musköt från Fredrikshald.
Underlag: Dick Harrison, jourhavande historiker
Att mäta upp en samtid som "tiden" är en anakronism som är en felaktig föreställning om tiden som bara kan anges av oss människor med de tempus-former vi har för våra tider i våra språk som vi äger som ett begrepp sedan urminnes tider men som inte kan ges vidare till saker och ting som en klocka eller pendel, då dessa inte äger våra tider, då upphovs-rätten till ordet tid är vår egendom som enligt vår immateriella rätt inte kan ges vidare till saker och ting, då klockhastigheten bara kan mäta upp en förändrings-längd som urverket gör som perioder eller ålder men inte är vår tid eller våra samtider (som nutid eller dåtid eller framtid då det är fel ord för vad klockan gör, då enbart våra tempus-former kan representera ordet för våra tider). För anakronismen minns jag på ett Lunda-spex där Karl XII stod på scenen och undersökte vem som hade målat hans egen likfärd – det var en lustig scen.
SvaraRadera