ASAGUDEN ODEN

Oden var asagudarnas stamfader. Han bodde i Valhall i Asgård, högst upp i världsträdet
Yggdrasils krona. Han är den högste guden i nordisk mytologi. Han var skaldekonstens
och vishetens gud, såväl som krigets och dödens.
Han var enögd sedan han offrat ett öga för att
få dricka ur Mimers brunn, vishetens källa.
Hans viktigaste hjälpmedel i striden var spjutet
Gungner som alltid träffade sitt mål, den åtta-
fotade hästen Sleipner och de två korparna Hugin
och Munin, som var hans spejare och budbärare.
Han var gift med Frigg och hade bland andra
sönerna Tor ( till höger) och Balder.

Oden betraktades på 1700- och 1800-talet inte så
mycket som en hednisk nordisk gud utan mera som
den förste sveakungen i Uppsala, dit han kom in-
vandrande österifrån i spetsen för sina asar, enligt
vad islänningen Snorre Sturlasson hade att berätta.
En urtidskung som hette Gylfe tog emot Oden här
och bjöd honom att bosätta sig var han behagade.
Oden slog sig då ner i Sigtuna som han uppkallade
efter sig själv, han hette nämligen Sigge Fridulfsson,
påstår alla historieskrivare från 1700-talet, och han
var en vanlig människa.

Men i Folkskolans Läsebok från senaste sekelskiftet
fanns inte längre Sigge Fridulfsson, ty där hade Oden
blivit en sagofigur igen som enögd och bredhattad steg
ner på jorden.
De gamla religionerna försvinner i det relativt nykristna
Sverige och lever sig bara kvar i ortsnamn och veckodagar
och i Folkskolans Läsebok.

Underlag: Wikipedia och Alf Henrikson